Det vita guldet

Okej. Kapitlet risgrynsgröt. Julen närmar sig, och nu är suget helt sjukt starkt. I år föresatte jag mig faktiskt att inleda risgrynssäsongen före glöggsäsongen, men sen gick Johan och köpte en helt sjukt god blåbärsglögg på båten, och glöggsäsongen vann. Men nu. vill. jag. ha. GRÖT.

Så ta och koka gröt då, människa. Jaa-a, the thought DID cross my mind. Men universum är lite emot mig på den här punkten. Det skulle bli för en vecka sedan, men en jättegod och jättekär kompis messade och frågade om jag ville äta lunch. Å, sånt gör mig så glad, jag älskar att gå på lunch med fina vänner. Gröt hinner man koka när det inte finns något bättre att göra. Gröten blev uppskjuten till igår onsdag. En vecka senare. Suget fick tid på sig att växa.

Har jag nämnt att onsdagar är min hemmadag? Dagen då det finns all tid i världen att koka gröt. Jag letade fram ett recept på ugnsgräddad risgrynsgröt enligt konstens alla regler och allt. Men ugnsgrytan, var var den? Jo, ute på terrassen. Full. Med en härligt god gratäng med blomkål och trumpetsvamp som svärmor hade lagat när hon var här. Visade det sig, efter att jag hade letat igenom hela, och jag menar hela, köket. Men faktiskt, den där gratängen var så saligt god att jag verkligen inte sörjde någon gröt just då.

Men nu, kära vänner, gott folk, trogna läsare: nu farao ska det kokas risgrynsgröt i det här huset. Närmare bestämt på lördag. Jag har handlat två liter röd mjölk, så nu finns det ingen återvändo. Universum, give it your best shot. I will be making risgrynsgröt.

One day at a time

Det kryper ihop sig till jul. Har ni fattat det? Jag har inte fattat än, men jag håller på.

Den där lite pirriga julfeelisen har faktiskt infunnit sig flera gånger, fast det ännu är november. Vad annat kan man när alla grannar utom vi har ljusgirlander framför entréerna. Ja ba "Vill å, men vi har ju inga stickkontakter på fasaderna, alltså hur bär ni er åt människor?" Och inte har jag hunnit koka risgrynsgröt en enda gång ännu, fast jag har ett helt galet begär. Jag vet, I-landsproblemen hopar sig i stora högar utanför vår dörr.

Vet ni den där känslan av att stå på tröskeln till något? Det kan vara känslan strax före man tar steget in i en ny årstid, en ny vecka eller ett nytt projekt, till exempel. För mig just nu är det känslan strax före jag på riktigt inser att det är december och advent, och jul riktigt, riktigt snart. Och den känslan gör mig glad, riktigt så där barnsligt ivrig och glad. Vi ska fira en stor familjejul hos mamma och pappa i Spanien och Julia ska få träffa sina engelska kusiner!

Och före det ska vi gå på adventskonsert i domkyrkan denna lördag, där är stämningen helt garanterad. Om några veckor står jag sedan själv som inhyrd solist Pargas kyrka (proffspoäng, uuh) och sjunger mysiga julsånger. Och tre dagar senare åker vi. Fffiuuu säger det bara, och så är det julafton.

Nee-e, så där snabbt tänker jag inte låta det gå. Härmed inleds projekt December: en dag i taget.

En sångares ångest

Hilfe. På riktigt, det är allvar nu. Jag förbereder min sista sångexamen, B-kursen. Jag kommer inte att göra A-kursen, så det här är sista gången i mitt liv som jag sammanställer repertoar till en kursexamen. Med andra ord är det nu eller aldrig. Vilka arior vill jag stå på scen och sjunga? Vilka lieder? Vilka finska, vilka nordiska, vilka moderna? Herregud, att välja modern musik. Det finns för mycket. Detfinnsförmycketmusik. Detfinnsförmycketmusikivärlden!

Hååååååhhhmmmmmm. Har jag månne fel approach till det här nu?

OCH DESSUTOM: Är jag sopran eller mezzosopran? Alltså åååååååumaaaaigåååååådd... jag blir helt utmattad varje gång jag funderar på den frågan. Kan jag inte få vara båda enligt dagsform och humör?

Ok, nu antingen tar jag ett djupt andetag eller så klappar jag till mig hårt på kinden.

Det blev ett djupt andetag, och ett till.

Hörni, ni får förlåta mig. Men faktiskt, så här känns det just nu.

Sångfågeln

Det bor en liten sångfågel här hos oss numera. Låter det gulligt? Det är för att det är det, det är så himla gulligt och sött att det inte är sant. När vi leker med tåg kommer det tågsången från spanska Peppa Pig. Efter typ en vecka är det här jättegammalt redan, men jag svär, varje gång hon sjunger boing boing boing istället för oink oink oink så blir vi helt fnittriga. Emellanåt bjuds det på Cantajuego-medley. Och så har vi förstås ye goode olde favoriten "Å apelsin, å apelsin, kiwi kiwi kiwi kiwi kiwi, apelsin". Den sjöng vi för pappa i morse, och så fick han ett dynvar med Julias handavtryck av Julia. Av mamma fick han en slideshow med pappa-dotter-bilder kompat av Stevie Wonder på Spotify. Jag gjorde dessutom ett försök på att ha ett Martha Stewart moment med hembakade choklad-jordötssmörsrutor, men det gick inte alls som i Strömsö. Blä usch fy fan urk! Aj, det svider varje gång jag förlorar konditorkredd på det här viset. Måste nog svänga ihop en kladdkaka eller något, pronto.

Den där stunden när du känner en suspekt lukt och tar en titt

Alltså sånt här händer bara mig. Eländiga, förbenade ryggsäck!

Jag vet inte hur gammal den här bananen är. Jag vill inte veta. I allra största synnerhet vill jag inte föreställa mig lukten och kletfesten i botten av ryggsäcken om jag inte hade stoppat den i en plastpåse före jag lade den dit i tidernas begynnelse, eller åtminstone då när den ännu var en ätbar banan. 

Innehållet. Damn, woman. Min ryggsäck är tydligen ingen ryggsäck alls, den är ett svart hål. Förutom allt detta kånkar jag dessutom på dator och datorladdare var och varannan dag. Jag är inte klok. Må så vara, men jag tänker inte vara dum i huvudet också. Må detta stilleben påminna mig om att saakeli låta bli att stoppa saker som far illa eller blir våta i den förbaskade ryggsäcken.

Morgonstund har käkk i mund

Herreje vad Julia hade svårt att förlika sig med sitt öde i morse. Hon, som vanligtvis redan är vaken när jag eller Johan kommer in för att väcka henne, hade sovit dåligt och hostat under natten, så hon befann sig mitt i en sömncykel när jag väckte henne. Resultat: total hysteri. Skrik, spark, snor som fullkomligt strittar åt alla håll, mera skrik, försök att klättra tillbaks i sängen gång på gång. Ne casa Satu! Miii, miii! (dormir, sova) Puh.

Det var bara att använda milt våld, sjunga lite och ge henne mjölk och russin. Sen "vaknade" hon äntligen, och allt var bra. Sade glatt "Casa Satu!" och lät sig kläs i regnkläderna på nolltid.

Och nu är mamma sen, det blir tvåminutersmorgontoalett. Igen. Hejdå.

Det är så man inte fattar...

... att en sån här skallig liten bebis med några risgryn i munnen:

har blivit en så här stor flicka som sitter i pappas famn och vågar titta på dinosaurier (de är bara pikilite skrämmande):