Det kryper ihop sig till jul. Har ni fattat det? Jag har inte fattat än, men jag håller på.
Den där lite pirriga julfeelisen har faktiskt infunnit sig flera gånger, fast det ännu är november. Vad annat kan man när alla grannar utom vi har ljusgirlander framför entréerna. Ja ba "Vill å, men vi har ju inga stickkontakter på fasaderna, alltså hur bär ni er åt människor?" Och inte har jag hunnit koka risgrynsgröt en enda gång ännu, fast jag har ett helt galet begär. Jag vet, I-landsproblemen hopar sig i stora högar utanför vår dörr.
Vet ni den där känslan av att stå på tröskeln till något? Det kan vara känslan strax före man tar steget in i en ny årstid, en ny vecka eller ett nytt projekt, till exempel. För mig just nu är det känslan strax före jag på riktigt inser att det är december och advent, och jul riktigt, riktigt snart. Och den känslan gör mig glad, riktigt så där barnsligt ivrig och glad. Vi ska fira en stor familjejul hos mamma och pappa i Spanien och Julia ska få träffa sina engelska kusiner!
Och före det ska vi gå på adventskonsert i domkyrkan denna lördag, där är stämningen helt garanterad. Om några veckor står jag sedan själv som inhyrd solist Pargas kyrka (proffspoäng, uuh) och sjunger mysiga julsånger. Och tre dagar senare åker vi. Fffiuuu säger det bara, och så är det julafton.
Nee-e, så där snabbt tänker jag inte låta det gå. Härmed inleds projekt December: en dag i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar