Ignorance is bliss... until you lift the lid.

Fråga: Hur länge går det att ignorera en kastrull med halvmisslyckad laxgryta som man ställt ute på balkongen?
Svar: I tio dagar. And counting.

Nu känns det så här:

Source: good-time0.blogspot.com via April on Pinterest

Welcome to my head

I morse, efter att väckarklockan ringt klockan sex och jag ställt om den till sju för att sova en timme till istället för att göra ett yogapass (don't. judge.) drömde jag en Jane Austen-science fiction-dröm (oh go ahead, judge away). Den började med att visa föräldrarna i en av Jane Austens historier, eller kanske var det Janes morsa och farsa, hur som helst - två människor i empirekläder. Plötsligt tittar de upp mot himlen och man ser att shittpommfritt, där finns en enorm bro hundratals meter upp i luften bestående av avlånga, genomskinliga bubblor och inne i bubblorna finns det hela städer och träd och och, shitt! Nu fylls bubblorna en efter en av eld, det måste ha skett en explosion i en av dem!

Helt vanlig måndag här så där i övrigt.

Decemberkalendern

Sådär, jag hamnade just tacka nej till att sitta hemma hos trevliga människor och mysa och sjunga julsånger i kvartett, eftersom alla våra helger är bokade fram till jul. Visserligen är två av helgerna bokade med sådär lagom ledigt och avkopplande program, och visserligen åker vi till Spanien över jul och får njuta av Medelhavsklimatet i två veckor, men ändå. December, fullbokat.

Men så måste jag ju konstatera att jag ikväll, i morgon och i övermorgon får sjunga med finaste Exaudio. JulkonsertER om två veckor, alltså två konserter, lö-sö. Aj aj, det blir fint!

Här kommer tan tan tii dan...

Det är med viss stolthet (översatt: jag så stolt så jag spricker över det här, jag förtjänar ett ösregn av duktighetspoäng och beröm. Blommor tas också emot) jag kan meddela att:

Jag har lärt mig att kompa med piano.

Sånger jag hittills kan kompa med piano:

Pippi Långstrump.

Tjolahopp.

Den bloggande mamman i soffan

Hej. Jag hänger med min dotter i vardagsrummet. Hon tittar på Cantajuego medan hon leker med ett rött och ett turkosa halsband: på med halsbandet, på med andra halsbandet, av med båda halsbanden. Jag sitter i soffan, ännu i full konsertstass och makeup men med tofflor på fötterna, och hjälper henne när hon kommer och ber om det.

För en stund sedan satt vi i köket vid bordet, hon satt i min famn medan jag drack upp mitt vitaminbrus efter maten. Plötsligt känner jag hur något trycker mot min kind så att huvudet vrids nittio grader åt höger. Men, va? Haha, det var Julia som ville ha en vindruva från skålen på köksbänken. Jag tittade åt fel hål, liksom. Jag lekte förstås som om jag inte fattade vad hon ville, varpå hon med ännu bestämdare grepp vred mitt huvud i rätt riktning. Ibland är det nog helt omöjligt att hålla sig för skratt i den här unga damens sällskap!

Jag har förresten inte en gnutta dåligt samvete över att mitt barn ser på TV nästan varje dag. Köpte ni det? Nå det stämmer nog inte. Visst har jag dåligt samvete, men jag har arkiverat det i lådan jag kallar "Saker man bara måste leva med". I den lådan finns en hel del dåligt samvete, kan jag förtälja. Inte minst sedan jag kläckte en unge. Dåligt samvete över att vårt barn inte äter tillräckligt med grönsaker, dåligt samvete över att vårt barn inte har en massa kompisar att leka med under helgerna, dåligt samvete över att jag inte stimulerar henne, leker med henne, pratar med henne precis hela tiden. Listan är lång, och helt omöjlig att åtgärda på annat sätt än att: jag gör så gott jag kan, försöker bättra mig lite grann i taget och bara accepterar att jag är en helt bra mamma, så att jag inte i onödan skapar en orolig och tillgjord stämning här hemma.

Jag undrar hur länge det varar, det här dåliga samvetet. Jag anar att svaret är livet ut. Crap. Men det är så här: om vi inte hade den här mekanismen som kallas dåligt samvete skulle vi antagligen fullständigt skita i våra barn en stor del av tiden, och då hade nog människosläktet dött ut för länge sedan. Alltså tänker jag nu tänka en liten tacksamhetens tanke över det faktum att jag har dåligt samvete, som en helt normal människa.

Lagom är bra

Lugn, sköna sköna underbara lugn. Jag sitter i köket och dricker en kopp te alldeles ostörd, och njuter av vetskapen att jag idag inte behöver prestera några som helst bravader. Inga svåra övningar, ingen konsert, inget tidtabellspusslande, ingen deadline, ingen kilometerlång to-do-lista. Bara lite jobb och några lektioner. Johan sköter dagistransporterna, sen har vi en helt vanlig kväll hemma. Dessa är mina nya favoritord: Vanlig. Vardag.

Aj jo, ett tillägg. Frisk. Att det ska vara så himla sällsynt med det här tillståndet av "lagom bra" på alla sätt. Aj vadå lagom? Nå ni vet, jag kunde ju ha det ännu bättre. Föreslagsvis kunde jag vara stenrik. Eller ha ett drömjobb Hawaii (läste ni att min kompis ska på konferensresa till Hawaii? Somliga kan utan tvivel titulera sig själva Lyckans Ost!). Allt är ju relativt, som vi vet. Men när jag tänker på det så undrar jag om jag inte skulle vara mer stressad om jag var stenrik. Om jag hade sjuka mängder pengar skulle jag ju vilja göra något nyttigt med de pengarna, och då skulle jag starta gud vet vilka projekt och fonder och liknande. För jag kan ju inte sitta stilla mer än en halv dag. Jo nej, lagom bra works for me, tack. Jag njuter av lagom så länge det varar. Sista tillägget: Lagom.

In with the bobbs

Just nu är ingenting kiva, för jag är förkyld igen. Det här med antiobiotikakur på antibiotikakur (lungorna, urinvägarna, utdragen tand) är inget man vill kombinera med våg efter våg av stridslystna dagisbobbor, I tell you. Lägg sen till en helgalen vecka med för mycket av allting, et voilà. Meeeerde.

Är det nu faktiskt så att jag kan kyssa min friska och hurtiga livvstil farväl ett tag framöver?

Nu ska jag micka på min havredyna och lägga den runt halsen. Yay.

Iakttagelser med ont i halsen

Jag har kommit fram till några saker. Ingen särskild viktighetsordning, här kommer både djupa livssanningar och lösa vardagsbagateller huller om buller:

- Ett lyckat samarbete bygger på lyckad kommunikation. Ledarskapet i en grupp behöver inte vara perfekt så länge man lyckas kommunicera på ett respektfullt sätt som skapar vi-anda. Människor som inte förstår det här är i regel usla ledare. Jag jobbar i ett projekt där vi just nu har en sådan usel ledare. Å, vad det kliar i mina feedback-fingrar...

- Man är inte dum bara för att man har en stark och pålitlig autopilot. Till exempel: jag är inte dum bara för att jag pumpar ut tvål i handen och öppnar kranen och sen står där med tvål i handen och inget vatten att skölja med för att det är vattenavbrott i huset, vilket jag visste.

- Man är däremot dum om man slarvar med något som man vet att är viktigt och gång på gång måste lida följderna. Här syftar jag på något så enkelt som att dricka C-vitaminbrus varje dag för att slippa urinvägsinfektion. Ni som dras med kroniska urinvägsinfektioner, drick något surt varje dag. Varje dag. Eller så blir det antibiotikakur titt som tätt.

-När man klantar sig är det bäst att ta ansvar, värdigt be om ursäkt och gå vidare. Hädanefter ska jag jobba hårt på det här. Om jag tappar inspirationen ska jag dra mig till minnes episoden med penalen kastad i vredesmod under viktig bandning för att återfinna viljan att bättra mig.

För det är ju så att:

Source: emilyley.com via Heidi on Pinterest

När prinsessan inte får sin skönhetslur...

Aaargh, neejj. Det jag har gått och fruktat har hänt. Någon har hittat till "mitt" tupplursrum på konservatoriet, och nu har denna någon och jag krockat i våra tupplurstider. Jag känner mig helt tafatt och hjälplös i mitt tupplursblåsta tillstånd, jag försöker komma på hur jag ska bära mig åt men hjärnan vägrar samarbeta. Finns det någon etikett för användning av tupplursrum? Är det okej att bara knacka på och väcka typen, fråga hur länge han tänker sova och stänga dörren igen? Om ni frågar mig så är svaret ett klart nej, följt av ett daa-a och himlande med ögonen. Måste jag nu liksom presentera mig för den här helt okände duden och komma överens om ett tupplursschema? Orka, på riktigt. Plus att jag blir helt torr i munnen av blotta tanken. Men det här är ju urskumt! Det finns bara en förklaring: Det är tydligen så att jag inte upplever tupplurandet som socialt accepterat av min omgivning. Fel land. Här måste man tupplura i smyg. Åh nej, nej, nej. Något måsteborde göras. Är jag den som orkar göra det? GE MIG MITT TUPPLURSRUM TILLBAKA SÅ FÅR NI VETA!

Efterlyses: tomma dagar i kalendern

Slutspurten på den här galna övnings- och konsertspäckade veckan närmar sig, och jag är vid liv och helt okej till mods. Bloggen har dock inte sett röken av mig på vet inte hur länge. Jag har sett min dotter ungefär en timme per dag i medeltal. Jag har postitlappar i olika färger i kalendern (bad sign, baaad). Men det är bara tre dagar kvar, sen säger jag nej till ALLT tills det börjar kännas okej att säga jå.

Under tiden tänker jag ladda batterierna genom att umgås med barnet mitt och helga lite tid åt att läsa andra delen i Fifty Shades-trilogin av E L James (som gode AdLibris så prompt har levererat till mitt närmaste postkontor). Det kommer att kokas åtskilliga koppar te och kakao, bredas otaliga ostsmörgåsar och - ja, jag tror faktiskt det - doppas en hel del dominokex i kall mjölk. Oujea, bra plan.