Hej. Jag hänger med min dotter i vardagsrummet. Hon tittar på Cantajuego medan hon leker med ett rött och ett turkosa halsband: på med halsbandet, på med andra halsbandet, av med båda halsbanden. Jag sitter i soffan, ännu i full konsertstass och makeup men med tofflor på fötterna, och hjälper henne när hon kommer och ber om det.
För en stund sedan satt vi i köket vid bordet, hon satt i min famn medan jag drack upp mitt vitaminbrus efter maten. Plötsligt känner jag hur något trycker mot min kind så att huvudet vrids nittio grader åt höger. Men, va? Haha, det var Julia som ville ha en vindruva från skålen på köksbänken. Jag tittade åt fel hål, liksom. Jag lekte förstås som om jag inte fattade vad hon ville, varpå hon med ännu bestämdare grepp vred mitt huvud i rätt riktning. Ibland är det nog helt omöjligt att hålla sig för skratt i den här unga damens sällskap!
Jag har förresten inte en gnutta dåligt samvete över att mitt barn ser på TV nästan varje dag. Köpte ni det? Nå det stämmer nog inte. Visst har jag dåligt samvete, men jag har arkiverat det i lådan jag kallar "Saker man bara måste leva med". I den lådan finns en hel del dåligt samvete, kan jag förtälja. Inte minst sedan jag kläckte en unge. Dåligt samvete över att vårt barn inte äter tillräckligt med grönsaker, dåligt samvete över att vårt barn inte har en massa kompisar att leka med under helgerna, dåligt samvete över att jag inte stimulerar henne, leker med henne, pratar med henne precis hela tiden. Listan är lång, och helt omöjlig att åtgärda på annat sätt än att: jag gör så gott jag kan, försöker bättra mig lite grann i taget och bara accepterar att jag är en helt bra mamma, så att jag inte i onödan skapar en orolig och tillgjord stämning här hemma.
Jag undrar hur länge det varar, det här dåliga samvetet. Jag anar att svaret är livet ut. Crap. Men det är så här: om vi inte hade den här mekanismen som kallas dåligt samvete skulle vi antagligen fullständigt skita i våra barn en stor del av tiden, och då hade nog människosläktet dött ut för länge sedan. Alltså tänker jag nu tänka en liten tacksamhetens tanke över det faktum att jag har dåligt samvete, som en helt normal människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar