Hon sade "ja"...

Jag är vid liv! What's more, jag har varit på fest! Uu-uu kyllä vaan. Det är ju så att när ens käraste finaste Camsa ska säga det lilla stora ordet och ställa till med fest, så då är Botby och senare Esboskogarna The Place to Be.

Edit: Sibbo. Vi var i Sibboskogarna. Jag må vara nästan utlänning och därtill Åbobo, men det är ingen ursäkt för att ta fel mellan Sibbo och Esbo. Jag menar, jag förutsätter ju också att alla vet skillnaden mellan Reso och S:t Karins, visst?

Jeejee vi hade dessutom det bästa bordet och det bästa gänget, såklart. Och brudparet var nog så rörande kära i varandra att inte ett öga var torrt under vigseln. Och herreje, det fanns karkki- och chipsbuffé! Alla, ta ad notam: på en bra fest ska det finnas karkki- och chipsbuffé. Tänk vad självklart det låter nu. Och ett bänd som kan sitt stuff, det är också bra. Och fiilis, och goda skratt, och god mat och dryck, och kort och gott, kärlek.

Detta, plus två sovmorgnar tack vare vår lyxiga vistelse hos Johans faster Heddy, har gjort underverk. Gissa vem som blev gladare av att ses igen efter två hela dygn ifrån varandra, Julia eller mamma? Det är frågan, det. Jag tror nästan att det var mamma*.

*Som lyckligtvis inte hade så ont i håret efter festen, tack vare ett nattligt äventyr mot en avlägsen busshållplats som slutade med intagning av horisontell position och nerfällning av ögonlock klockan två på natten. Man är inte tjugosju år gammal längre, sirni.

Veckans ord

Veckans ord? That would be "suckelorum".

Suck för hålet i plånboken som den nya datorn och den nya programvaran gjorde.

Suck för att det ska vara så ont om tid precis heeela tiden.

Suck för att vara trött, vem har på riktigt tid att vara trött?

Summa summarum ist es das grosse Suckelorum diese Woche.

Slutsats: ei näin. Det här att studera och jobba och ha familj är värsta ekorrhjulet ibland. Jag måste säga att min mentala tolerans för detta frenetiska springande i hjulet börjar vara ganska liten, och det är ju i och för sig en bra sak. Få se vilka kloka insikter en Houtskärhelg för med sig. Nästa vecka blir det tammetusan nya, bättre tag. På måndag inleds operation Skala bort. Skrämmande, men nödvändigt.

Veckans fail

Hej come on nu, på rige. Vem, aj äsk ju, vem är så korkad att den lägger en sportflaska med korken halvöppen i samma väska där datorn finns?

Just det. Hejdå dator.

Tech supporten här hemma sade vänligt att "ja, kanske du kan tänka så att det var dags att skaffa en ny, den är ju ganska gammal redan". Well right you are, det var precis vad jag gjorde. Välkommen till mitt liv, Asus X502C med din kompetenta Intel i5-processor. Men vet du, jag måste nog döpa om dig för jag kan är skitdålig på att komma ihåg random siffror och bokstäver. Vi återkommer till det, va? Nu ska jag på körövning. Herredumilde vad jag har saknat att gå på körövning. Herredustore vad det känns bra att vara frisk så jag kan gå på körövning!

Edit: Har jag blivit religiös eller what is the deal? Detta är ordets makt. Ibland bara måste man få använda ett visst ord för att det ska kännas rätt.

Köksbordsgraffiti

Bobborna har varit i farten här hos oss.Hur opassligt kom detta? Fråga inte, jag har inte energi att förklara just nu. Det får räcka med att säga att "opassligt" bara är förtecknet, naej, bara en liten flugskit som ska föreställa ett av förtecknen i partituren.

För man går ju och har en massa fina planer på vad man vill åstadkomma, och sen kommer det också nya överraskande planer som är resultatet av dålig grundplanering och som måste bearbetas, och under tiden är man hemma med ett sjukt barn, och sen blir man sjuk själv. Det vill säga, livet tittar på en med en ganska stor dos förakt, skakar på huvudet och fnyser "du trodde bara".

Fast jag tror att om man är lyhörd, och inte blir allt för sur och grinig på livet, så har hon en del visdom och klokhet att dela med sig. Det där som jag skrev i förra inlägget är nog något som livet länge har försökt banka in i huvudet på mig: man ska inte planera för mycket, men inte heller för litet.

Jag har liksom lite iakttagit mig själv i smyg på sistone, och funnit en hel del saker som jag kunde göra bättre. Men måste också komma ihåg det som står på vårt köksbord:

Det hela började med att Julia i misstag fick tag på en tusch. Sen skrev mamma det här, och nu har bordet blivit vår inofficiella gästbok.

Dum

Att jag inte lär mig: inte planera för mycket. Men å andra sidan måste man nog planera lite, för annars kan man klanta sig riktigt ordentligt. Ja, jag har gjort båda nu på sistone, både planerat för lite och för mycket. Och jag vet inte vilketdera som känns dummast.*

*Edit: för lite planering vinner. Överlägset.

Mittimellan vore bra, men jag är inte riktigt en mittimellan-typ, fast jag hela tiden försöker.

Nå. Nu är det slutföridag-tackföridag, och hej ostbrickan och vinet.

Nå niin, en kunnon recap (och förresten där har vi det finlandssvenska vardagsspråket i ett nötskal)

Ett solklart tecken på att en amatörbloggare comme moi åter befinner sig i detta lilla ekorrhjul som vi kallar vardagen är att hon, minst en gång per dag, tänker ut en stomme till ett blogginlägg. Reflexen kör igång så fort något bloggvärdigt händer. Då tar hon ett foto, och så har hjärnan på några sekunder tänkt ut en början, en klatschig vinkling och kanske till och med en rubrik.

Men det inlägget får ingen läsa, för hon måste studerajobbadiskalagamat, och det viktigaste av allt: ge barnet fart i gungan. Det behövs mycket fart i gungan, och ofta. "Tuia gonga atto!" (Julia gungar alto, dvs. högt).

Så nu kör vi med en recap, jes?

I helgen hade vi besök av finaste Camsan med Viggo och Viggos pappa Niklas. Jag hade bakat en äppelpaj och vi åt den i vårt kök. Det var kul!

Vi har ärvt vinbärsbuskar av förra ägaren. Jag är inte särskilt förtjust i vinbär men Johan och Julia plockade, och så kokade Johan saft på dem. Det är jämställt med huslighetspoängen hos oss, förstår ni.

Det var nära ögat att sommaren gick förbi utan att jag satt foten på en endaste åbåt. Men denna soliga tisdag åt jag mujkor och potatismos på Svarte Rudolf, uppe på däck. Det var så skönt att jag tänkte smälta där på fläcken.

På onsdag var jag till stan på jobb och sedan till Ihana Kirppis vid Kaskisbacken. Det stället är väl värt sitt namn, helt på riktigt. Kolla webbsidan! Jag bokade bord nummer tre till sista veckan i september. Jee jag ska sälja grejer på loppis, har aldrig gjort det i mitt liv!

Huslighetspoängen fortsatte att rassla in på kontot. Jag lagade saftis. Julia tyckte att det var både kallt och gott.

När jag hann klippte jag till, strök, sicksackade och sydde Barbapapagardiner åt Julia. Tyget hittade vi av en slump på Jysk till skitbilligt pris, femton euro för fem meter.

Citerar min dotter igen: "så, patiit!" = så, färdigt. Och "moyeng" = muy bien (mycket bra).

helgens överraskning

I lördags hände en kombo av två väldigt oväntade saker. Sak nummer ett: jag fick gratisbiljett till en fullsatt konsert i konserthuset dit det i princip var omöjligt att få biljetter. Konserten var slutklämmen på Åbos musikfestspel 2013 och det bjöds på Fauré och Debussy och Ravel med en internationell stjärnsolist som gjorde Nordendebyt, en massiv symfoniorkester (åtta basfioler! två harpor och celesta! nio-tio slagverkare! frikkin' vindmaskin!) och Musikhusets kör, alltså hela kolossala faderullan på riktigt. Jag måste hålla för öronen i vissa partier av the grande finale, och jag satt längst bak på sista raden.

Sak nummer två var att jag stod och delade ut flyers efter konserten. Alltså när har jag delat ut flyers? Har jag någonsin delat ut flyers förut? Svaret är (funderar ännu för säkerhets skull): ett klart nej.

Men fem minuter av flyerdistribution var väl värt all denna musik, och jag måste säga att Natalie Dessay infriade förväntningarna med råge. C'est si jolie quand on a ce je-ne-sais-quoi!