Energisparfunktion aktiverad

Det jag lovar, det håller jag. Det är veckoslut och titta, jag grejar inte med något alls utan sitter snällt i soffan och tar det lugnt.

Det kryper i mig, dock. Jag är en impulsiv och energisk människa, och jag har en massa idéer hela tiden. Det roligaste jag vet? När veckoslutet kommer, och jag har tid och lust att förverkliga sagda idéer. Det enda problemet är att jag genast kommer upp i varv när jag gör det, och då först sätter hjärnan i högsta idéväxeln och börjar fullkomligt spruta fram nya idéer och projekt. Och jag springer och donar och grejar och pynjar tills jag är helt slut. In a nutshell.

Det är just den här dyrbara energi som jag behöver i veckan, förstår ni. Se inlägget om den trötta onsdagskvinnan, till exempel.

Så nu har jag tänkt så här: kläck fram alla idéer du vill, roa dig med att surfa på relaterade sidor, knock yourself out. Men du behöver inte förverkliga dem idag. Slappna av, andas lite bredare och släpp den där "få gjort"-spänningen ur kroppen, it's not happening today. Det är söndag.

Fotnot: Hur har vissa människor så lätt att koppla av? Jag känner mig fånig som behöver ha såna här inre dialoger bara för att sitta still i mer än tio minuter.

Påhälsning av kanin: check

Jahapp. Jag var och lyssnade på en koloratursoprans B-examenskonsert igår.

Shitt.

Nu har jag en jättekanin i byxan.

För den som inte fattar den finskabaserade ordleken kan jag uttrycka det så här: jag är vettskrämd.

Och samtidigt mer ivrig och förväntansfull än någonsin förut. Det här kommer att bli så himla coolt. Skriv upp den 29 april, Sigynsalen klockan 14, då brakar det loss!

Den trötta kvinnan

Jag ger upp. Que será, será. Det är inte meningen att ha man ska kunna ha kontroll över alla ting. Alltså faktiskt, jag har hållit på i säkert tio år nu. Fattar ni, tio år av medveten självanalys och dagboksanteckningar och inre och yttre dialog och tålmodiga justeringar för att uppnå målet den optimala veckorutinen.

Failed again. Det är onsdag klockan tretton och kvinnan här kunde lika gärna jobba som en ansiktslös docka i ett skyltfönster, så pigg och produktiv känner hon sig. Ååh, det låter faktiskt som något urskönt att få vara en ansiktslös docka ett tag och bara försvinna, en liten stund bara, vart skickar jag CV?

Jamen Heidi, hördu prinsessan, du är småbarnsmamma och du jobbar och studerar och är maximalt koncentrerad på det du gör 99 procent av tiden. Hur många gånger ska du måsta påminna dig själv om det? Läste du inte den där artikeln i Turun Sanomat där det stod att tom tid är en förutsättning för kreativitet?

Ja. Vad kan jag nu säga till det, då. Helt sant. Trött suck (livet är tungt). Bestämd suck (du ordnar tom tid åt dig, det blir bra). Lugnare suck (och så vilar du på veckosluten och börjar inte pynja med en massa grejer som nog kan vänta). Lite mer avslappnad suck. Nåja. Alla har trötta dagar. Du är människa. Kräv inte för mycket. Du är otroligt fin och duktig redan. Så, stick och ät lunch nu, Jutta väntar!

:)

Loppisproffset

På loppis nära oss med Julia, 2 år och 3 månader. Julia går omkring med en liten shoppingkärra och vi möts här och där. Plötsligt kommer hon farande och visar upp en leksak som hon har lagt i kärran.

- "Mamá, mia o e compado" (Mamá, mira lo que he comprado, mamma titta vad jag har köpt).

Vitsi de lär sig fort att konsumera, de små pluttarna! Och jag gav förstås efter, för det var en jättebra leksak. En såndär Brio-nostalgisak, en bräda med plastpluggar och hammare. Perfekt just nu, och bara fyra euro. Mot löfte att bete sig tills vi var klara.

Före vi gick ville hon absolut trycka på alla knappar på spelmaskinen som stod vid entrén. Den var inte ikopplad, och då använde hon ett av sina favorituttryck: "no e funsioona" (no funciona, fungerar inte). Det där "e" är något hon sticker in sådär behändigt varje gång hon är osäker på om det ska vara något ytterligare med i meningen, utöver det hon kan. Allt som oftast blir det något ännu inte helt behärskat verb som får bli "e".

Jag myser och ryser och faller pladask för den här språkliga utvecklingen. Det är som en explosion. Från att ha haft några få klossar har hon plötsligt ett BERG av klossar. Och hittar hela tiden nya sätt att bygga med dem. Alltså jag kunde ta ledigt från allt och bara vara med henne, läsa böcker tillsammans och iaktta allt möjligt tillsammans... det är verkligen frustrerande och knäckande att ha så fullt upp och vara så trött alltid när jag är med henne, att jag inte orkar göra mer än att typ sköta hemsysslor och ge henne lite uppmärksamhet då och då. Det märks på henne att hon inte får nog. Det jag hör oftast är "mamá coge baasooos" (mamá coge en brazos, mamma ta upp i famnen). Och jag säger aldrig nej, bara båda armarna är lediga. Det är kanske inte helt rätt det heller, men det hålls nog kuri här i huset på många andra fronter. På de flesta. Håh, men inte så att det inte skulle finnas helt tillräckliga mängder dåligt samvete på de fronter där det är lite slappare. Det här kan man hålla på och älta i all evighet. Jag slutar nu. Gonatt.

Famnpaus på playan, dagen före hemresan.

Vi börjar med några nyårslöften

Jul och nyår är förbi,
dags att samla ny energi.

Så långt räcker mina rimtalanger. I år säger jag: vardag, välkommen. Jullovet i Spanien var stundvis skönt eller rentav himmelskt, men en tillvaro i fullt hus med tre småbarn och tre olika familjekulturer kan vara pikilite påfrestande, hade ni hört det? Inte så att jag skulle ångra en enda sekund. Hur annars skulle jag ha chansen att befinna mig i samma rum med min barndomsfamilj, att se dem i ögonen, höra hur våra röster ekar i samma utrymme och prata tillsammans med det förtroende som bara en gemensam uppväxt kan ge?

Det stod skrivet någonstans att vi skulle ha det på det sättet. Något mycket, mycket viktigt ligger inte längre och oroar mig, åtminstone inte på samma sätt.

Men till helt andra saker, nog ska det vara svårt att hitta tid att blogga! Jag borde öva sång just nu, faktiskt.

Mina nyårslöften (cheesy, I know - men kraften i psykologiska föreställningar om brytningspunkter är definitivt inte att underskatta):

1. Att pröva på något nytt i kulinarisk väg, och inte alltid laga samma gamla rätter.

Detta verkställde jag igår. Voilà - babyspenat med chilistekt broiler, kokt rödbeta, bacon, halloumi och gurka.

2. Att avsätta tid då jag får - eller nästan bör - hänga på fejan, bloggen eller mejlen. Ladda upp foton, surfa på roliga sidor, ta kontakt med vänner och göra annat socialt. För annars, förstår ni, blir det inte av. Jag sugs in i karusellen av jobb, studieprojekt och familjetid och får aldrig andas ut.

Juldag, löst och ledigt

Den lösaste och ledigaste dagen på året, juldagen, den är här. Äntligen tid att skriva blogg.

Min större familj, den är också här. Vi är här, fatta. Hos mamma och pappa i Torrevieja, med brorsans familj på fem pers, i mammas och pappas nya hyresbostad. Av alla konstiga sammanträffanden så finns bostaden på vår gamla gata, fast på andra sidan, bredvid baren som vi förr hade snett mitt emot oss (fatta va weird allt det här, asså). Och må det tilläggas att den här nya bostaden är av avsevärt generösare dimensioner än deras förra ganska lilla tvåpersbostad, så stor att alla har ett eget krypin och det blir inga som helst badrumskrångel eller så.

Brorsan. Han är här, vi sågs senast för ett och ett halvt år sedan. Mera siffror: Han har två egna döttrar på 1,5 och 5, och en bonusdotter som är 15. Ett respektabelt 9 to 5-jobb inom IT-branschen (som är så svårförklarat att jag egentligen inte vet exakt vad det är han gör). Just nu sitter han och spelar Sänka skepp med femåringen, medan blöjplutten med det krulliga dockhåret står bredvid och hjärtans gärna skulle vilja plocka med plastplupparna. Under tiden har Julia fått tag på kusinens rosa Nintendo DS-dosa och försöker klura ut hur man ska göra med den lilla plastpennan för att det ska hända saker.

Årets djupaste, nöjdaste, mest avslappnade suck. Nu skulle jag ju ha tid att skriva hur mycket som helst, men blogginlägg ska inte vara för långa och det finns kivoga foton att gå igenom. Så, so long och god jul på er alla!

Mys-stress-mys

Ååååååkej... hur ska jag uttrycka det här, ge mig en sekund... Hördu huvud sluta surra nu.

Jaa-a, det är lite myki på gång för tillfället, det är allt jag kan säga.

Det är helt sanslöst det här med julstressen egentligen, jag menar var står det skrivet att allt måste tråmas in på några futtiga veckor före jul? Men så är det bara.

Nåväl, vi har haft ett herrans mysigt och på alla sätt juligt och härligt veckoslut, med undantag av Johan som fick feber till lördagen och bara har kunnat ligga till sängs. Nu har jag också känningar åt det hållet och det är ba "tough shit, kroppen. Det passar inte att bli sjuk nu, tack." För farao.

Men tillbaks till myset. Ingen brist på mys här hos oss, verkligen inte. Si bara:

Fredag: pepparkaksbak och middag med alla tre av Julias fina gudföräldrar. Vi hade julmusik, vi hade glögg, levande ljus, skratt... mysigare än på film.

Julia tittar på sina älskade "colores", en video som lär barn färgerna.

Ska de va mys så ska de va.

Julgubben är så tankspridd att han kom lite tidigt i år, just när fammo och faffa var lämpligt på besök. Muminlakanen måste ju testas direkt.

"Tuija mååla!"

Påhälsning av gammelfarmor på Sagahemmet.

I ett hörn stod en dator, och vips var hon där och "jobbade" som mamma.