Julshopping 1.0

Är lite orolig nu. Vi ska åka till Spanien och fira jul om en och en halv vecka och här sitter jag och tycker att jag har allt under kontroll. Men det kan jag inte ha. Kunde inte den lindriga paniken komma nu så jag får stressa så där lagom och SEN känna att nu har jag faktiskt koll.

Planerna har ju varit att inte stressa alls. Att vara en sån där cool människa med nackgrepp om verkligheten. En sån som typ bara finns på teve. Hittills har det gått sisådär, men jag har i alla fall tittat mycket i kalendern och konstaterat när saker och ting ska göras. Och så var jag igår och skaffade de första julklapparna, de enklaste. Åt min brorsdotter nr 1 (styvbrorsdotter egentligen) och min svärsysters adopterade syster, en glad och underbar tjej med Down-syndrom. Alltså kolla: min brors svärföräldrar har VALT att adoptera två barn med Down-syndrom, utöver den biologiska dotter de redan har. Detta är tuffa människor. Bägge dessa tjejer är girliegirls som diggar rosa. Vilket gör det ganska enkelt.

Men hej, det finns ju ännu en massa att göra. Varför är jag så lugn? What is happening to me?

It's alive

Har inte skrivit blogg på fem dagar och överlevt. Under dessa dagar har jag varvat jobb med ledighet, tagit långa promenader till stan, sjungit medeltida sånger i stämmor, lagat konfekt, pysslat julkort, varit på fest, gått på bio, kelat med min man, läst på min nya favoritbok och, och... ja. Så har det i stort sett varit. Nu är det måndag och jag vill att det ska vara söndag en dag till. Som tur är dagens jobb som skräddarsytt för denna sinnesstämning: uppdatera en broschyr som först måste kopieras in i Word, vilket innebär att jag sitter och hackar in text med automatpiloten på (och detta betalar kunden för!).

Ikväll ska jag och ett gäng floror och BD:are sjunga några julsånger för gamla tanter och farbröder på ett åldringshem. Ibland händer det att de sjunger med och då har jag svårt att sjunga för jag kan bli så rörd. För de är så söta, och vissa av dem så hjälplösa. Jag hörde detta igår på bion under en trailer: vi föds hjälplösa och dör hjälplösa och åren däremellan är en gåva. Och det kändes så sant, så sant och det är ju helt jätteskrämmande. Som tur har människan instinkten eller förmågan eller vad man vill kalla det att leva dag för dag och inte tänka på allt som är skrämmande. Så nu ska jag använda denna fantastiska gåva och utomordentliga förmåga och leva vidare. Vilket för närvarande innebär att sitta och lyssna på musik medan fingrarna säger knacketicknack på tangentordet.

medeciner

I söndags när vi var hos svärföräldrarna fick jag ett pick som ska skydda mig mot influensa. En av fördelarna med att svärmor är sjuksköterska: vacciner och mediciner finns alltid till hands. Detta är helt klart hennes uppgift i livet, nämligen att se till att andra är friska, mår bra och har det bra. Verkligen rätt människa i rätt yrke. Snäll, omtänksam, generös. Oroar sig lätt för andra. Mån om att man cyklar försiktigt, tar det försiktigt i båten, är försiktig i trapporna. En "jag-behöver-ingen-hjälp"-handikappad person som jag kan ibland ha lite svårt med det. Men jag håller på att lära mig och så måste man ju faktorera in svärmorskomplexet, ha förståelse och tålamod.

På hösten får vi varsitt influensavaccin. När vi ska flyga någonstans får vi varsitt piller och uppmaning att röra på benen för att motverka blodproppar. Plus en påse lite allt möjligt som kan vara bra att ha: ibuprofen, antihistamin, inflammationsdämpande, illamåendelindrande. När de kommer på besök hämtar hon ibland en lite större påse med diverse piller plus förband, injektionssprutor, desinficerande medel, plåster, tejp, vaddtussar, putsvätska för sår, diverse salvor och en termometer. För sånt är ju bra att ha. Nästa gång har hon glömt vad hon hämtade så hon hämtar det en gång till. Jag samlar allt prydligt i en stor korg och ställer den i badrumsskåpet så vi vet var vi har den ifall vi behöver den. Nu har den stått där i några år och det enda vi har använt är plåster och ibuprofen.

Men OM jag råkar skära av mig fingret när jag hackar lök så är det LUGNT. Vi är förberedda.

Sent

Har jobbat sent, hjärnan känns som gammal gröt. Nu ska jag förflytta mig till vardagsrummet och njuta av det mysiga skenet av ljusslingan runt Ikea-lampan i hörnet och den andra ljusslingan ute på balkongen, smutta på lite brandy och bara stänga av huvudet. J borde dyka upp snart. Jobbväxel bort, ledig växel på. Tack och godnatt!

Längtan till ljuset

Det är så otroligt mörkt... jag blir aldrig van.

Här sitter jag och översätter en sommarbroschyr där det talas om sol, glittrande hav, ljusa nätter och glass. Vilket gör att jag längtar till sommaren, även om den är kort och det mesta regnar bort. Men ljuset, det får man oberoende...

Så här rent konkret just nu, och eftersom det så vitt jag vet inte är möjligt att hoppa in i framtiden, så längtar jag förstås till södern. Dit åker vi om tre veckor, huaa! Kommer så bra ihåg känslan att komma till ett soldränkt land mitt i höst/vintermörkret: som att stiga ut ur en grotta, helt bländad av ljuset. Kylan sipprar ur lederna och ersätts av en behaglig värme. Ett leende sprider sig över hela ansiktet. Man andas djupare och känner sig befriad på något sätt.

Morsan gnider kanske händerna mot varandra där nere i södern och tänker "ja, de kommer nog att flytta hit snart när hon håller på så där". Medan min svärmor och speciellt min farmor är överlyckliga att vi inte har gjort det. This makes me crazy. Men så är det med oss människor, vi vill ha dem vi älskar och tycker om nära. Jag skulle ju vara helt likadan själv.

Men nog är det ju lyx att ha familj i södern, trots knasigt dyra flyg!

Ulps, fast jag har ju goda vänner som jobbar på YLE. Så nej, YLE är inte helt crap! De är helt bra :) De gör ju sitt jobb enligt bästa förmåga, som vi alla. Och så jobbar de för att vi ska höras i hela landet (och hela världen via webben)... fast helt ärligt, jag tyckte att delar av konserten lät så jävligt att det inte var någon tröstande tanke att höras i hela Finland. Snarare tvärtom. Men nog om det nu, water under the bridge.

Är fortfarande helt shockerad över att jag orkade släpa ut mig imorse på stavpromenad, just nu känns det så osannolikt. Hjärnan är seg som tjära, rösten har fallit ner i bröstet och humöret är i "tålamod, tålamod"-läge. Detta läge är behändigt att ha ibland. Det är som ett slags automatpilot, jag bara gör det jag ska göra och är lagom trevlig och hänsynsfull mot andra men samtidigt sparar jag på energi genom att inte bry mig för mycket medan jag väntar tålmodigt på att det ska bli bättre. Så kan man ju inte hålla på hela tiden. Men ibland har jag sådana dagar.

På allvar, imorgon ska jag ut och JOGGA.

måndagsjobb, verkställ

Så var det Advent och adventskonserter och julfest och zombiesöndag efteråt. Just nu hinner jag inte skriva mer, måste jobba eller "avverka" som mamma uttrycker det. Bara en grej: varför låter vi inte lika bra i radion som live? Orättvist! Svar: mikrofonerna var så nära att de inte fångade akustiken i domkyrkan, den som gör att vi låter som änglar... Vi skyller på YLE, de är crap! Vi är bra, heja vi!