Från yrboll till zen?

Ni vet känslan när man, bara som exempel, har en bamseöversättning framför sig, ännu inte har samlat ihop alla noter som behövs för den mycketmycket snart stundande terminstarten med kören, ännu inte har hunnit prissätta allt stuff som ska kuskas till loppis nästa dag och ännu inte kan utantill de stycken som ska genrepas samma kväll och framföras för publik följande kväll?

Mitt stundom lite stressiga liv, del 4351. Låter det weird att jag faktiskt väntar på nästa måndag?

Men gissa, alltså GISSA hur lättad och glad denna yrboll till planerare blev då svärföräldrarna frågade om de får ta barnbarnet med sig till Houtskär fram till måndag. Vladabam - plötsligt känns det helt okej. Vitsi vilka underbara svärisar jag har.

Men helt innerst inne sitter tant Besserwisser (alltså jag kan bli så led på henne) och skakar på huvudet och säger t-t-t med tungan. "När ska du sluta skapa stress åt dig själv, småbarnstiden är kort och flyktig och det gäller att frigöra tid, inte fylla den till bredden med allt möjligt." Hördu tant. Håll käft. Jag är en bra mamma och jag gör vägda uppoffringar hela tiden för att vara med familjen. Jag blir inte en bättre person eller bättre mamma av att bara leva för andra, och långsiktigt sett är det dessutom inte klokt eller rättvist för någon att leva så. Sådesså.

Vet ni däremot vad: jag skulle nog vara en bättre människa och bättre mamma om jag tog allting lite lugnare och lite positivare. Lite mera zen. Tror bestämt att den här hösten ska handla om just det.

Jag får börja med att slå upp zen i ordboken, har ingen aning om vad det betyder.

Mitt stundom förträffliga jobb

Tömning av faffas och fammos bostad, del 678: i förrgår bar faffa och jag ner det sista, alltså det absolut sista, och stuvade in det i vår bil. Nu ryms det inte en nål mer i vårt förråd, och samma gäller arbetsrummet och linneskrubben. Loppisförsäljningen börjar om en dryg vecka, tills dess ska jag på något sätt hinna fixa prislappar på flera kubikmeter stuff.

Men just nu är det inte det som står högst på schemat. Som bäst håller Trados på att starta och öppna regeringens proposition RP xxxxxx som jag ska ha klart översatt och kontrolläst på tisdag morgon. Jag förstår ingenting av texten, jag svär, ingenting. Det handlar om den finansiella marknaden, och banker, och överföring av tillgångar och ställande av säkerheter, men alla dessa saker heter något annat fancyschmancy som ingen annan (ingen annan än möjligtvis ekonomiexperter) har hört förut.

Det är idag detta ska öppna sig för mig, och det är så spännande att jag knappt kan bärga mig. Icke.

Avundsjuk på mig just nu? Nä, trodde inte det heller.

Regn och fjärilar i magen

Hej. Vi har en sensommarvecka med riktigt höstväder, piskande-smattrande regn, åska och kyligt. Alla suckar och klagar på regnet men myser kanske lite inombords ändå. Det gör åtminstone jag. Jag gillar omväxling. Sade jag gillar? Ursäkta mig, jag menade behöver.

För att illustrera min point: efter bara en vecka av översättningsjobb här hemma insåg jag att det inte går. Jag kan inte sitta hemma måndag till fredag och jobba, jag blir galen.* Snyftande tänker jag nu på den underbara studietiden som tog slut i våras... dagar fulla av inspirerande musik, nya projekt och lärdomar... hm. Fast vänta nu. Reality check?

Detta var alltså tiden då jag varje dag, i ur och skur, slängde mig på cykeln och flåsande trampade 7 km till konservatoriet där jag hade schemat fullt med lektioner och övningar, och alltid den tunga datorryggsäcken på ryggen för att inte en ledig minut skulle gå till spillo, jag måste ju översätta för att tjäna pengar för att leva, studiestöd kan man inte få om man är företagare. Sedan kvällarna upptagna av elevkonserter och körövningar, och nästa dag samma rumba igen, och alltid med ögat på klockan för att hinna hämta barnet från dagis när det var min tur. Var det underbart?

Jo. Jag är ärlig nu, det var en av de bästa tiderna i mitt liv. Det var himla jobbigt, rent av katastrofalt jobbigt emellanåt, men det var också alldeles, alldeles underbart. Och det tog mig dit jag ville: jag blev bättre sångare och bättre musiker.

Drömmar kan gå i uppfyllelse, bara man själv lite hjälper till. Under de senaste tio åren har jag vetat att jag förutom att sjunga också vill leda en kör någon dag. Samma vecka som jag tog slutexamen ringde telefonen. Det samtalet ledde till att jag i september, alltså om några veckor, börjar som kördirigent. Anställd och allt, med lön och allt. Och med en kör som - det här är det pirrigaste av allt - jag aldrig har hört förut live. Jag har hört ett klipp på Youtube, och beskrivningar av soundet, och någon enstaka kvartett, men på grund av sommarpausen har jag ännu inte hört kören live. Av körens historik, tidigare repertoar och dirigenter och framförallt av musiknämndens coola typer att bedöma verkar det dock rätt lovande. Hepp, där vaknade fjärilarna i magen.

*Ny plan: varannan dag hemma, varannan dag i stan. Träffa folk på lunch, gå i butiker (fast min ekonomiplaneringstabell ryter NEJ!) och sköta ärenden vid sidan om. Om-väx-ling.

Jag är vid liv

Alive and kickin', ifall ni var oroliga. Men det här bloggandet, det hör inte sommaren till. Blogglusten föredrar det urbana livet, om vi säger så. I samma stund båten tar iland på holmen blir det fullständigt ointressant att närma sig datorn överhuvudtaget, och om man gör det är det högst motvilligt och under det striktaste tvång.

Å, dessa långa somrar. De är ju ett helt annat liv, som en parallell dimension. Det är skönt, men det gör mig väldigt rastlös i längden. Saakeli, mission failed. Jag skulle ju slappna av. Men det gjorde jag ju, det gjorde jag verkligen! Jag slappnade av och levde i ögonblicket, iakttog löv och insekter och tittade inte på klockan. Lät i allra högsta grad bli att befatta mig med något som ens luktade "projekt", för sånt är lite farligt för människor som jag. Men dylikt klarar jag bara av i en vecka eller högst två.

Nu sitter jag på Café Sirius i hjärtat av Åbo, det finns människor och röster omkring mig, staden är obeskrivligt ljuvlig i sommarvärmen och jag fattar just nu hur mycket jag har saknat Åbo och vårt Åboliv. Nu är vi här igen!