Bröllop i Ingå (inte i Raseborg)

Slappna av. Det är mitt mål, mitt enda mål den här sommaren.

Och jag kan berätta att jag är ganska avslappnad efter igår. Igår var en såndär riktig sjuhelsikes tunnel av okoncentrat såsande, men den utmynnade i en sjudundrande bröllopsfest med en brud vacker som en dröm, kära och saknade vänner, rörande sång och tal, skratt och tårar av glädje. Och god mat, alltså riktigt god mat! Enkelt, men utan att pruta på kvaliteten och superbt utfört.

Det finaste var, som alltid, att se kära vänner, krama om dem och sjunga, prata, skratta, slå klackarna i taket! När vi alla har familj och bor på lite olika håll blir det ganska sällan vi träffas, men det fina med vänskap är att det kan gå hur länge som helst, när man träffas igen är det som det alltid har varit, man kan vara sig själv och det känns precis som det gjorde förr.

Ja, och nu ska jag passa på och berätta en nyhet: vi har ny bil. En fyra år gammal Renault Megane, i vår värld så gott som splitterny. Till utrustningen hör navigator, och det är här såsandet kommer in. En navigator är bra att ha, den hjälper en fram utan stress och utan att lokalsinnet behöver sättas på prov i varje korsning. Bara man matar in rätt adress. Om man händelsevis inte har kollat riktigt ordentligt vart exakt det är man ska, och förväxlar orden i adressen, då blir navigatorn ett djävulens påhitt som lurar en in i en falsk känsla av trygghet medan man tar sig allt längre och längre från rätt ställe. Om stället dit man ska är ett bröllop, en tillställning med en viss grad av etikett och punktligt schema, och man märker sitt misstag först vid ankomsten till ett helt anonymt och folktomt ställe som dessutom ligger i helt fel kommun, och det enda man har hunnit göra hemma är att tvätta håret, då sitter man och kokar och kastar en hel del mental skit på den stackars navigatorn, som sist och slutligen bara följer instruktioner och gör sitt jobb.

Inte att undra på att jag fick en asjobbig spänningshuvudvärk mot slutet av kvällen. Vi hittade burana i vårt gepäck först imorse. Magen mådde dessutom helt enligt en baksmällas alla parametrar, med den lilla detaljen att jag hade hållit mig chaufförsnykter hela kvällen. Jätterättvist, va?  Lite synd var det på den utomordentliga hotellfrukosten som min mage inte var det minsta intresserad av.

Men. Slutet gott, allting gott. om några timmar får vi krama om vår lilla solstråle och höra vad hon har sysslat med tillsammans med fammo och faffa. Och som sagt, jag är ganska avslappnad. Nu.

The old hoods

Vi är hemma i Åbo, ett somrigt väldoftande Åbo. Borta bra men hemma bäst, fast det var alldeles underbart skönt att vara borta den här gången. I Torrevieja lär de ha fått en faslig värmebölja över sig samma dag som vi reste, och här i Åbo möttes vi av regn och kall blåst, men under den där ena magiska veckan hos mamma och pappa var vädret faktiskt snudd på perfekt.

En grej som slog mig där: mina gamla hemkvarter. De är ju som ur en film, nästan för bra för att vara sant. Där bor nästan bara spanjorer, och där finns några av de bästa och mysigaste, mest "äkta" restaurangerna i stan. Flera lekparker inom bekvämt promenadavstånd, stranden fem minuter bort. Några mycket personliga (eller tom. smått excentriska) småbutiker, och överlag en massa urbra shopping, både nytt och second hand, inom en halv kilometers radie. Två bra matbutiker plus prima kötthandlare, grönsakshandlare, fiskhandlare, bagerier. Några steg till kyrkoskvären som är stadens hjärta, och dito till den vackra hamnpromenaden. 

Tio år. Jag har bott borta i tio år.

Kyrkan och skvären, med en fin liten lekplats längre åt höger. Här samlas man mot kvällen och tittar på barnen som leker, snarvlar och njuter av att det inte längre är hett.

Teaterskvären ligger ett stenkast från kyrkoskvären, och har också en lekplats. Den romantiska gamla teatern hette Teatro Nuevo Cinema och i den har jag både sett Demolition Man på spanska och uppträtt med kvartettkonsert. Den revs, och så byggde de ett nytt teaterhus med en fin ny plaza utanför.

Mammas och pappas gata, de bor ovanför Bar El Che. Här har jag också bott i många år, fast då bodde vi i ett höghus på andra sidan gatan. Calle Gabriel Miró är en helt vanlig spansk gata med bl.a. en bar, en inredningsaffär, en köttaffär, ett bageri, en frissa, en bensinstation, ett gasförsörjningsställe (gasspisar och gasvärmare är standard) och en cykelaffär.

Ett av gatuhörnen nära oss, och ett typexempel på hur nytt och gammalt samexisterar i Torrevieja. De låga husen är från tiden som liten fiskarby, och sådana finns det ganska många av i våra kvarter.

Om man går till korsningen ovan och sedan viker åt höger ner mot havet kommer man till Bar Las Cañas, en lokal institution.

Om man fortsätter till nästa korsning och går åt vänster igen hittar man en pytteliten järnaffär med en talande papegoja utanför. Det är Ferretería Ros (uttalas råss). Mittemot finns Textil Mueble, en eklektisk textil- och inredningsaffär som har klarat recessionen genom att bli lite mindre. Förr upptog den praktiskt taget hela hörnet, nu finns det en bank på det bästa stället och Textil Mueble finns i grannen. Från bankhörnet ser man busstationen och promenaden ner mot en av marinorna och stranden. 

När man går ner till stranden från mamma och pappa passerar man Hipershoes, min lokala hovleverantör. Jag har många skopar därifrån. Dilemmat är alltid det samma: alla dessa underbara, läckra skor, men funkar de i Finland? Jag har hittills lyckats köpa just sådana som gör det, riktiga fullträffar för vår och höst, men är rejält sugen på att köpa lite eye candy nästa gång.

Barnavdelningen på Hipershoes. Seriöst, alla skoaffärer borde ha en lekhörna som den här!

Ursköna juni

Ja vet ni peeps, efter denna dag kan jag bara konstatera att juni månad är Spaniens bästa månad, och att livet är underbart då man får ta semester i juni och komma hit. Den värsta sommarhettan är inte här ännu, utan nu blommar alla träd och buskar för fullt och det är bara helt sanslöst skönt att vara ute.*

Och fatta va skönt att ha en veckas semester dessutom. Junisemester i Spanien, definitivt en vinnare!

Nu har vi två hela dagar kvar, sen blir det en fasansfullt tidig uppstigning och flyg hem men jag behöver inte tänka på det på allvar ännu, nepp. Jag ska istället tänka på hur många flaskor vin och olivolja som ryms med i kappsäckarna, och på andra dylika praktiska frågor.

Hoppas ni också njuter av en skön juni månad!



*Om man inte gör som dom stackars nordiska turisterna och ger sig ut på gatan klockan tre på eftermiddagen, förstås. Då är det hett, bakugnshett. Vill man göra som de värmevana spanjorerna ska man inte tänka "playan" eller gubevars, "shopping" just då (allt är stängt och tillbommat i stan anyway). Mellan tolv och fem är man inomhus och lagar mat, äter lunch, sover siesta, vaknar långsamt. Just som de ska va. Åh, jag skulle kunna flytta hit till maj-juni och september-oktober vartenda år.

Glimtar från Torrevieja

Under en lång flygresa är det viktigt att få ordning på sina saker.

Det första vi gjorde var att styra stegen till en panadería för att köpa baguette åt en massa hungriga ankor.

Jordgubbar!

Julia fotar mamma på kyrkoskvären i Torrevieja.

Bröllop på löpande rad i kyrkan, massor av konfetti ute på gatan!

Post-alltochlitetill-syndrom

Tårar, tårar. Det här inlägget handlar om dem, dock kanske inte helt som ni tror.

Att få gråta när det behövs, även om man inte vet exakt varför man gråter, eller har koll på precis alla orsaker varför man gör det, det är jätteviktigt.

De hemskaste tårarna är de man inte får gråta, för att man inte hinner. Eller inte orkar. Eller ännu värre, inte ids längre. Den känslan är skrämmande.

Jag har läst någonstans att gråt är en viktig stresshanteringsmekanism som vi har för att spänningarna och trycket i våra hjärnor inte ska driva oss galna, eller totalförlama oss.

Okej. Så jag har gråtit en hel massa under den senaste månaden. Jag har gråtit i köket, på vessan, ute på terrassen, i bussen, på konservatoriet, i sängen, i duschen, på gatan, på cykelsadeln. Jag har gråtit på grund av allt från konkret sorg efter fammo till perus-stress, vemod, frustration och självömkan (Alla bara behöver mig hela tiden, men jag varken får eller hinner ha egna behov. Livet efter konservatoriet suger. Den sortens känslor).

Inte helt otippat, allt detta. Det senaste halvåret har inte varit det lättaste, precis. Och jag vet precis att när jag om tjugo år läser det här så har jag tacksamt förträngt och lyckats glömma varför. Så nu, nu tänker jag påminna mig själv, 55-åringen som läser det här:

1. Vardagspusslet och ekorrhjulet. They know no mercy. 2. Ont om pengar. Jag har aldrig förr haft så här fancyga Exceltabeller bara för att klara månadsekonomin. Men hej, vi går inte hungriga eller så. Och jag ångrar inte att jag har studerat till musiker, verkligen inte. 3. Flera livskriser på gång omkring mig. Jag försöker ge stöd, ibland med mina sista krafter. 4. Min fammo dog, bostaden ska tömmas, jag har ett stort ansvar i det hela. 5. Den intensiva, givande, krävande studietiden är förbi och jag saknar den. 6. Att aldrig kunna prata ut helt ärligt med någon, att alltid ha något slags filter på. 7. Att alltid vara så trött och ha så bråttom med annat att man inte hinner göra ett skvatt där hemma. Hata det.

Men nu. Nu efter att ha gråtit alla dessa tårar, och efter att ha landat i Torrevieja och semitvingat mig själv att varva ner - nu börjar det finnas hopp om att allt blir bra igen.

Det är varmt, men inte påtryckande. Johan har en break hemma i Åbo, Julia och jag är här och blir bortskämda av mommo och moffa. Dofterna är de samma, de rätta. Jacarandaträden är i blom och kyrkoskvären fylls av lekande barn varje kväll. Snart lägger jag upp lite bilder.