Att få gråta när det behövs, även om man inte vet exakt varför man gråter, eller har koll på precis alla orsaker varför man gör det, det är jätteviktigt.
De hemskaste tårarna är de man inte får gråta, för att man inte hinner. Eller inte orkar. Eller ännu värre, inte ids längre. Den känslan är skrämmande.
Jag har läst någonstans att gråt är en viktig stresshanteringsmekanism som vi har för att spänningarna och trycket i våra hjärnor inte ska driva oss galna, eller totalförlama oss.
Okej. Så jag har gråtit en hel massa under den senaste månaden. Jag har gråtit i köket, på vessan, ute på terrassen, i bussen, på konservatoriet, i sängen, i duschen, på gatan, på cykelsadeln. Jag har gråtit på grund av allt från konkret sorg efter fammo till perus-stress, vemod, frustration och självömkan (Alla bara behöver mig hela tiden, men jag varken får eller hinner ha egna behov. Livet efter konservatoriet suger. Den sortens känslor).
Inte helt otippat, allt detta. Det senaste halvåret har inte varit det lättaste, precis. Och jag vet precis att när jag om tjugo år läser det här så har jag tacksamt förträngt och lyckats glömma varför. Så nu, nu tänker jag påminna mig själv, 55-åringen som läser det här:
1. Vardagspusslet och ekorrhjulet. They know no mercy. 2. Ont om pengar. Jag har aldrig förr haft så här fancyga Exceltabeller bara för att klara månadsekonomin. Men hej, vi går inte hungriga eller så. Och jag ångrar inte att jag har studerat till musiker, verkligen inte. 3. Flera livskriser på gång omkring mig. Jag försöker ge stöd, ibland med mina sista krafter. 4. Min fammo dog, bostaden ska tömmas, jag har ett stort ansvar i det hela. 5. Den intensiva, givande, krävande studietiden är förbi och jag saknar den. 6. Att aldrig kunna prata ut helt ärligt med någon, att alltid ha något slags filter på. 7. Att alltid vara så trött och ha så bråttom med annat att man inte hinner göra ett skvatt där hemma. Hata det.
Men nu. Nu efter att ha gråtit alla dessa tårar, och efter att ha landat i Torrevieja och semitvingat mig själv att varva ner - nu börjar det finnas hopp om att allt blir bra igen.
Det är varmt, men inte påtryckande. Johan har en break hemma i Åbo, Julia och jag är här och blir bortskämda av mommo och moffa. Dofterna är de samma, de rätta. Jacarandaträden är i blom och kyrkoskvären fylls av lekande barn varje kväll. Snart lägger jag upp lite bilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar