Glimtar ur en trippig vecka

För snart två veckor sedan, under några få dagar, hände det en massa. Bland annat det här:

Fredag, 16 maj 2014. Praktiskt taget utexaminerade musiker Gräsbeck bjöd nyss anlända föräldrar och svärföräldrar på lunch i konservatoriets kafeteria. Julia gjorde en svepande gest med handen och sade: "esta es mi familia", det här är min familj. Sen rymde hon till Stora Förbjudna Trappan, föll huvudstupa ner för den varvid mamman här höll på att få en hjärttatack. Inte en skråma, till all lycka.  

Lördag, 17 maj: Vi klädde oss i svart och tog farväl av världens härligaste fammo, med tacksamt vemod och många underbara minnen i hjärtat. Kära älskade fammo, jag är för evigt din "hjärteklimp" och jag bara fattar inte att du aldrig mer kommer att bjuda oss på trerätters middag så vi blir helt proppmätta, eller stolt visa det senaste fotoalbumet du har lagat, eller berätta dina favorithistorier som vi kan utantill. Du var en stark, envis, begåvad, konstnärlig, kärleksfull kvinna med överdos av can-do-attityd. Nu lever du kvar i historierna, nu är det vår tur att berätta dem.

Jag provar på att le strax före jag ska upp på scen, ca 40 minuter efter att minnesstunden tog slut.  Från Nådendal bar det av till konserthuset i Åbo, med en hel del sistaminutenstress i magen och högsta proffsväxeln i för att precis lagom till pausen hinna klä om, lägga smink och sedan kunna stå på scen och dirigera en sång. Det var Florakörens 70-årsjubileumskonsert, det. Konserten lär ha varit jättelyckad, grattis Flora! På banketten efter konserten började leendena komma helt av sig själv, och vi hade riktigt roligt.