We don't change

Åter har vardagen fångat upp mig i sin karusell, före jag riktigt har hunnit smälta att den helknasiga, fullproppade veckan är förbi. Och att den dessutom gick vägen. Pretty much.

Men hej, för att vara helt, uppriktigt ärlig: jag njuter ju när det är mycket på gång. Fast det är hektiskt och intensivt, och krävande så sjutton. Det kluriga är att den optimala mängden "mycketpågång" ligger helt snudd invid gränsen till landet Stress och Rådd. Och där är jag, alltid antingen snudd invid eller, när jag har varit särskilt ivrig i planeringen, långa vägar över och förbi den magiska gränsen. För att citera Celine Dion, On ne change pas. Man förändras inte, nej.

Em, fast visst gör man det. Lite. Nå, här är sången i alla fall: