Jag skulle skriva om morsdagen, som var fin och mysig, och om zarzueladuetten med studiekompisen från Teneriffa, som var sjuttons rolig att göra, och om allt möjligt. Men jag har bestämt att för en jobbande och studerande småbarnsmamma är det okej att säga: -Nä. Nu orkar jag på sin höjd sitta och glo på TV med ett glas vin.
Så det är vad jag har gjort med min ytterst blygsamma lediga tid (läs: pretty much non-existent).
Hissatenten gick ganska uselt. Av tolv musikstycken kände jag igen ett, och det gissade jag fel. Ottorino Respighi och Arnold Schönberg har nog inte helt samma musikstil, nej. Gissa hur kompetent man känner sig som musiker i det sammanhanget. Å andra sidan, jag gissade helt rätt på tre helt okända stycken, bara baserat på musiken. Och låt mig bara klargöra att styckena var avsiktligt obskyra, det var minsann ingen perus-Carmen.
Idag har det hänt något som jag visste att skulle hända, men ändå var jag plötsligt helt oförberedd. Det var sista dagen på konservatoriet och dessutom sista elevkonserten, avsked och tackord, vemod. Herregud, det har ändå varit tre år. Och tro mig, jag är utan ett uns av tvekan redo att gå vidare. Jag är trettiofem år gammal, och inte helt nybörjare. Men, jag har fått bra undervisning av riktiga proffs som har varit duktiga på att anpassa sitt grepp efter elevens nivå. Jag har ställt enorma krav på mig själv, och fått stöd och hjälp så att jag har uppnått mina mål. Dessutom, inget i världen slår att få syssla så intensivt med musik på så många olika sätt, eller att upptäcka så mycket ny musik praktiskt taget varje dag.
Mitt i allt det här intensiva hinner jag inte riktigt känna och tänka, så på ett sätt var det skönt att känna det vemodet, att känna något annat än vims och trötthet.
Imorgon blir det lite vims igen. Men på lördag säger vi farväl till min farmor, och då undrar jag vilken av känslorna som kommer att vara starkast. Eller nog vet jag. Saknaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar