B to B

Ni vet det lite slitna uttrycket back to basics? Tillbaka till grunderna. Tillbaka till grundteorin, till det elementära. Jovars, det är bra med back to basics. Personligen använder jag det alltid när saker och ting håller på att skita sig.

Dessa har minsann varit tider för back to basics.

Sången, magen, orken, humöret, barnet, ekonomin, repertoaren, målen, planeringen, jobbet, hemmet, garderoben. En strutsmanöver började kännas som en på alla sätt förträfflig idé.

Men ser man på: nu, efter knappa två veckor av bättre kost och lite mer motion så börjar inte bara magen, orken och humöret, utan faktiskt de flesta av de andra sakerna också att kännas bra igen.

Bara det, att något börjar vända åt ett bättre håll eller bara att det slutar gå åt det sämre, jisses vad skön den känslan är.

Och jag vill påstå att snart, snart är det ansiktssolningsväder. Ni vet, man sitter ute på terrassen och må vara hur påbyltad som helst, men ansiktet är i solen och solen känns varm. Då är det vår!

Magiskt och underligt

Det är en alldeles ny och underbar känsla att sjunga Estrellita dónde estás (Blinka lilla stjärna där) när tvååringen sjunger med. Och vi tar det Otta tes, otta tes (otra vez, en gång till). Smält.

Igår, efter några dagars vila och kraftigt förenklad diet, fungerade sångtekniken så häpnadsväckande bra att jag måste tvinga mig till att sluta sjunga när det var dags. Det kändes BRA att sjunga. Och. Det. Var. Länge. Sen.

I övrigt har sportlovsveckan varit lite på den trista sidan. Idag är det Johans tur att vara magsjuk. Jag har inte träffat en själ utanför familjen på hela veckan utan bara jobbat och umgåtts med Jane Eyre och Edward Rochester i alla versioner som finns på Youtube. Låt mig upplysa er om att det kärleksdramat har filmats i många, galet många versioner. Första versionen gjordes 1934, den senaste 2011. Historien om den fattiga guvernanten och den rike, plågade herremannen måste tydligen göras en gång per decennium. Det roligaste är att följa med polisongernas längd och hur högt på huvudet den propra guvernantknuten sitter.

Titta nu, jag svamlar. Tur att jag har sånglektion idag så jag får träffa folk.

I'm listening

Magen, magen. Vad vill den mig? För en dryck vecka sedan fick den min totala uppmärksamhet då jag, utan att ha ätit något utöver det vanliga, stod ensam i ett klassrum och refluxrapade i över en timme medan jag samtidigt försökte sjunga. Det var inte så lyckat. En kort analys av de föregående dagarnas kost gav en gemensam nämnare: bröd i massor.

Så jag sa till min mage: -"Okej mage, jag lyssnar".

En vecka utan bröd, tänkte jag, för att börja någonstans. En vecka då jag dessutom bestämde mig för att tugga maten ordentligt, och äta bara så jag blev behagligt mätt. Inga problem, visade det sig. Okej, förutom att det är jäkligt svårt att komma ihåg att tugga ordentligt.

På söndag kände vi oss avslappnade och lata och iddes inte laga mat. Vad kunde då vara bättre än att äntligen testa den lokala Kotipizzan? Jag tänkte att lite pizzadeg blir ett bra test. Åh, den där stunden då vi satt alla tre framför TV:n och åt pizza medan Julia fick titta på sitt älsklingsprogram, den var sanslöst mysig.

Och gissa vad: jag hade ont i magen hela måndagen. Hela dagen, från morgon till kväll. Det frustrerande är att än så länge är det bara en gissning att det skulle bero på pizzadegen, för det kan också bero på att Julia hade en riktigt jäklig magafiru på natten mot söndag som jag kan ha blivit smittad av (fast jag kräktes inte så som hon gjorde), eller på en kombination av båda, eller på allt detta plus laktosintolerans, eller varför inte stress, eller varför inte alltsammans. Håh.

Inte känna sig uppgiven nu. Jag vill bli sams med min mage, det är huvudsaken. Vi tar det ett steg i sänder. Den här veckan är jag utan bröd och utan komjölk. Till helgen testar jag ena dagen bröd, andra dagen komjölk. Så. Talk to me, mage.

Snabba veckan

Åter en vecka av både det ena och det andra.

Måndagen serverade en fortsättning på skatteverket-följetongen: ett nytt förskottsbeslut, med de önskade sex raterna. Det finns faktiskt människor där, och de beaktar våra önskemål och argument! Heja skatteverket, vi kan vara vänner igen.

På tisdagen satt jag för sista dagen i bankvalvet som kallas för "finkan" hos uppdragsgivaren, och gjorde färdigt några hemligstämplade översättningar. Cue spionmusik: översatte, läste igenom, korrade, sparade, krypterade och förde över till den skyddade minnesstickan. Sade hejdå. Frihet i några dagar!

På onsdag tog jag ledigt. Inte en minut för sent. Ljusterapilampor och mörka chokladsorter i all ära, men ledig tid är nog the real honest stress-kicking shit. Fast jag var så nerkörd att jag helt på sant inte hittade på något bättre att göra än att gå och se The Hobbit tvåan. Fast sen gick jag en sväng till Konstmuseet och tittade på Emil Wikströms skulpturer, och därifrån till Ruohonjuuri och köpte naturkosmetika och smink.

På torsdag gick jag på loppis istället för att träna sång. Med tanke på vilken vecka det har varit på den fronten var det ett sunt beslut.

Idag fredag har ett visst spänt band runt bröstet släppt ganska rejält. Jag har dessutom bara lite sångträning och operaövning på konservatoriet och jag väntar ivrigt på att det blir lördag så vi får städa (aj, det ramlar ner hårda vuxenpoäng på huvudet, aj).

Och jag säger bara: tack och lov är det fredag!

Tipset

Det bästa tipset jag fick igår kom från min egen hjärna:

" - Psst: Gå och lägg dig tidigt, och sov gott."

Et voilà. Power is restored to about 70 percent, good enough.

Idag tänker jag skriva till skatteverket, och så får det bli hur det blir. Antingen förstår de att jag inte har jämna inkomster och dessutom ganska små inkomster, och behöver lite mer förvarning än två månader för att spara ihop till en fet skatterat, eller så... tja. Lever jag på kredit för att betala mina skatter. Det blir ju rättvist och bra, va?

Tisdag. Jobb, röstövningar, teknik, repertoarövning, lunch, sånglektion, brevväxling med skatteverket, smörgås, historialektion, hemma efter att barnet gått och lagt sig.

Tisdag både är och inte är min favoritdag.

Det kunde bara hända en måndag

Vad är juttun med att skatteverket plötsligt har ändrat sina system? Utan att ens informera mig om varför har de plötsligt fördelat min förskottsskatt helt fel över året. Jag ringde och sade att jag vill ha det som ifjol och alla tidigare år, och att mina inkomster inte har förändrats väsentligt, och jag fick bara svaret
–Enligt de direktiv vi har fått får vi inte ändra på raterna, de bestäms maskinellt. –Men jag har haft det på ett visst sätt i alla år, senast ifjol, och nu har det plötsligt ändrats. Varför? –Det kan jag inte se, jag kan inte se hur du har haft det ifjol. –Nå vem kan jag vända mig till för att diskutera det här?
–Inte finns det någon du kan diskutera det här med. –Jaha, men vem är till exempel din chef?
–Inte kan vi ge ut några telefonnummer. –Vilket är kriteriet som bestämmer hur raterna fördelas då??
–Det bestäms maskinellt, det är en inkomstsiffra men det är bara maskinen som vet den.

Alltså hallååå nu?

Nu överväger jag på riktigt att skriva och klaga, eller åtminstone begära mer information om det här. Jag har ju massor med överflödig tid som bara sitter och väntar på att bli använd, liksom. Det fullständigt skräpar av tom tid i mina hörn, som vi vet.

Nej farao.

Monday with a vengeance - här skulle jag sätta upp en "Keep Calm and ignore the stupid people" -skylt, men inbäddningen fungerar inte. Ja. Och så har jag sockerförbud. Och. Full vecka, igen. Foooort, snälla tipsa mig om saker som får er på gott humör!