Det är en alldeles ny och underbar känsla att sjunga Estrellita dónde estás (Blinka lilla stjärna där) när tvååringen sjunger med. Och vi tar det Otta tes, otta tes (otra vez, en gång till). Smält.
Igår, efter några dagars vila och kraftigt förenklad diet, fungerade sångtekniken så häpnadsväckande bra att jag måste tvinga mig till att sluta sjunga när det var dags. Det kändes BRA att sjunga. Och. Det. Var. Länge. Sen.
I övrigt har sportlovsveckan varit lite på den trista sidan. Idag är det Johans tur att vara magsjuk. Jag har inte träffat en själ utanför familjen på hela veckan utan bara jobbat och umgåtts med Jane Eyre och Edward Rochester i alla versioner som finns på Youtube. Låt mig upplysa er om att det kärleksdramat har filmats i många, galet många versioner. Första versionen gjordes 1934, den senaste 2011. Historien om den fattiga guvernanten och den rike, plågade herremannen måste tydligen göras en gång per decennium. Det roligaste är att följa med polisongernas längd och hur högt på huvudet den propra guvernantknuten sitter.
Titta nu, jag svamlar. Tur att jag har sånglektion idag så jag får träffa folk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar