Köksbordsgraffiti

Bobborna har varit i farten här hos oss.Hur opassligt kom detta? Fråga inte, jag har inte energi att förklara just nu. Det får räcka med att säga att "opassligt" bara är förtecknet, naej, bara en liten flugskit som ska föreställa ett av förtecknen i partituren.

För man går ju och har en massa fina planer på vad man vill åstadkomma, och sen kommer det också nya överraskande planer som är resultatet av dålig grundplanering och som måste bearbetas, och under tiden är man hemma med ett sjukt barn, och sen blir man sjuk själv. Det vill säga, livet tittar på en med en ganska stor dos förakt, skakar på huvudet och fnyser "du trodde bara".

Fast jag tror att om man är lyhörd, och inte blir allt för sur och grinig på livet, så har hon en del visdom och klokhet att dela med sig. Det där som jag skrev i förra inlägget är nog något som livet länge har försökt banka in i huvudet på mig: man ska inte planera för mycket, men inte heller för litet.

Jag har liksom lite iakttagit mig själv i smyg på sistone, och funnit en hel del saker som jag kunde göra bättre. Men måste också komma ihåg det som står på vårt köksbord:

Det hela började med att Julia i misstag fick tag på en tusch. Sen skrev mamma det här, och nu har bordet blivit vår inofficiella gästbok.

Dum

Att jag inte lär mig: inte planera för mycket. Men å andra sidan måste man nog planera lite, för annars kan man klanta sig riktigt ordentligt. Ja, jag har gjort båda nu på sistone, både planerat för lite och för mycket. Och jag vet inte vilketdera som känns dummast.*

*Edit: för lite planering vinner. Överlägset.

Mittimellan vore bra, men jag är inte riktigt en mittimellan-typ, fast jag hela tiden försöker.

Nå. Nu är det slutföridag-tackföridag, och hej ostbrickan och vinet.

Nå niin, en kunnon recap (och förresten där har vi det finlandssvenska vardagsspråket i ett nötskal)

Ett solklart tecken på att en amatörbloggare comme moi åter befinner sig i detta lilla ekorrhjul som vi kallar vardagen är att hon, minst en gång per dag, tänker ut en stomme till ett blogginlägg. Reflexen kör igång så fort något bloggvärdigt händer. Då tar hon ett foto, och så har hjärnan på några sekunder tänkt ut en början, en klatschig vinkling och kanske till och med en rubrik.

Men det inlägget får ingen läsa, för hon måste studerajobbadiskalagamat, och det viktigaste av allt: ge barnet fart i gungan. Det behövs mycket fart i gungan, och ofta. "Tuia gonga atto!" (Julia gungar alto, dvs. högt).

Så nu kör vi med en recap, jes?

I helgen hade vi besök av finaste Camsan med Viggo och Viggos pappa Niklas. Jag hade bakat en äppelpaj och vi åt den i vårt kök. Det var kul!

Vi har ärvt vinbärsbuskar av förra ägaren. Jag är inte särskilt förtjust i vinbär men Johan och Julia plockade, och så kokade Johan saft på dem. Det är jämställt med huslighetspoängen hos oss, förstår ni.

Det var nära ögat att sommaren gick förbi utan att jag satt foten på en endaste åbåt. Men denna soliga tisdag åt jag mujkor och potatismos på Svarte Rudolf, uppe på däck. Det var så skönt att jag tänkte smälta där på fläcken.

På onsdag var jag till stan på jobb och sedan till Ihana Kirppis vid Kaskisbacken. Det stället är väl värt sitt namn, helt på riktigt. Kolla webbsidan! Jag bokade bord nummer tre till sista veckan i september. Jee jag ska sälja grejer på loppis, har aldrig gjort det i mitt liv!

Huslighetspoängen fortsatte att rassla in på kontot. Jag lagade saftis. Julia tyckte att det var både kallt och gott.

När jag hann klippte jag till, strök, sicksackade och sydde Barbapapagardiner åt Julia. Tyget hittade vi av en slump på Jysk till skitbilligt pris, femton euro för fem meter.

Citerar min dotter igen: "så, patiit!" = så, färdigt. Och "moyeng" = muy bien (mycket bra).

helgens överraskning

I lördags hände en kombo av två väldigt oväntade saker. Sak nummer ett: jag fick gratisbiljett till en fullsatt konsert i konserthuset dit det i princip var omöjligt att få biljetter. Konserten var slutklämmen på Åbos musikfestspel 2013 och det bjöds på Fauré och Debussy och Ravel med en internationell stjärnsolist som gjorde Nordendebyt, en massiv symfoniorkester (åtta basfioler! två harpor och celesta! nio-tio slagverkare! frikkin' vindmaskin!) och Musikhusets kör, alltså hela kolossala faderullan på riktigt. Jag måste hålla för öronen i vissa partier av the grande finale, och jag satt längst bak på sista raden.

Sak nummer två var att jag stod och delade ut flyers efter konserten. Alltså när har jag delat ut flyers? Har jag någonsin delat ut flyers förut? Svaret är (funderar ännu för säkerhets skull): ett klart nej.

Men fem minuter av flyerdistribution var väl värt all denna musik, och jag måste säga att Natalie Dessay infriade förväntningarna med råge. C'est si jolie quand on a ce je-ne-sais-quoi!

A Kodak moment

Det här harmoniska livet, hörni. Erfarenheten har lärt oss att det inte brukar vara särskilt länge. Det gäller med andra ord att passa på och suga på karamellen med andakt. I väntan på måndagen, då den riktiga vardagen kör igång med buller och bång, fortsätter vi med projekt chill. Just nu sitter jag i soffan och lyssnar på Mozarts pianokonserter medan jag går igenom sommarens alla fina bilder. Och jag bara måste lägga upp den här.

Mamma och jag på Örans norra strand, augusti 2013. Jag måste skryta lite på min karl, han tar ju så fina bilder!

Vinnarkonceptet

Jess, jess, frikkin' jeess! Jag VISSTE att det skulle funka, det funkar alltid!

Att vadåförsla, vad funkar?

Detta: mitt koncept för hur man botar trötthet och stress. I detta fall postsemestertrötthet och ingen-koll-på-vardagen-stress (och ursäkta sa jag mitt koncept? I ärlighetens namn har jag nog lånat det någonstansifrån. Minns inte. Jag tillämpar det på mitt eget sätt, så jag kallar det för mitt koncept. Ärlighet är a och o).

Konceptet är: lugna puckar.

Så här glad blir jag när jag får (=tvingar mig till att) chilla i några dagar. Oujea! Vardagen, hit med dig!

Nåniin... nä, int ännu.

Tjenamors! Ja, vi har återinfunnit oss i den urbana vardagen. Det känns inte alls så "främmande" som det kanske borde göra efter sex veckor på en holme, med ekorrar och kråkor som närmaste grannar, men så är det. Undrar hur det riktigt har känts för Julia. I hennes värld har vi ju flyttat från gamla hemmet till ett nytt hem, och kort därefter till ytterligare ett tredje hem, och nu tillbaka till det där föregående "mellanhemmet". Tur att barn är förprogrammerade att hänga med, liksom.

Just nu kan jag inte påstå samma om mig själv. Jag hänger då inte med, utan har fallit av kärran, to-talt. Jobba, organisera sig, hitta papper, hitta noter, öö va? Barnet börjar hos dagmamma, eeh vah? Städa hemmet, mitäääh? Planera kommande keikkor, eee hur gör man? Näe. På semester-skylten sitter envist kvar på dörren till hjärnkontoret. Här måste lirkas eller sparkas, och jag vet inte vilket jag föredrar.

Men det kommer, ska ni se. Allra senast sen när det är fem före att allt skiter sig. Så ingen fara, eller hur? Nu tänker jag lägga jag upp en av favoritbilderna från sommaren. Ha en skön vecka, allihopa!

Vardagen, jag kommer!

Åh, sucka mitt hjärta men brist dock ej. Vilken bok! Alla som gillar engelsk litteratur från 1700 och 1800-talet, läs North and South!

Och seriöst, nu måste jag läsa en bra bok på mitt modersmål svenska ganska snart. Det blir det perfekta startsteget på min plan "köp inte en enda bok åt dig själv på ett år". På något sätt är denna plan det mest skrämmande jag har föresatt mig på länge. Men nu prkl, sa finlandssvenskan. Jag lånar från bibban eller av vänner, eller läser det jag har hemma i bokhyllan, punkt.

Denna  åskregngråtrista dag håller vi på och städar och packar undan här på holmen. Farmor och farfar har tagit "Jullan" hem till sig för att låta oss feja och greja, bless them. Nu borde man bara rycka upp sig och komma över den här angsten över att sommaren än slut. Fast nej, den lilla angst jag känner beror inte på att sommaren är slut, för vi har haft en lång, underbar, ljuvlig sommar och vi har njutit som små grisar här på holmen, och fått oss en rejäl dos sommar på alla sätt. Nej, nu känns det i hela kroppen att vardagen har börjat i stan, och jag vill vara där redan. Jag vill sitta i mitt arbetsrum och gå igenom kalendern, och packa noter till konservatoriet och jobba och pricka in övningstider och sätta maskiner med tvätt på löpande band. Bättre tecken på en lyckad sommar finns väl inte.

Bildbevis på att sommaren är slut:

Julias uppblåsbara bassäng och badring, som legat på gräsmattan hela somaren, nu uppsköljda och på tork.

The affair

Ja, bloggen, jag måste erkänna. Jag har varit dig otrogen. Jag har ett passionerat pågående förhållande  med ett annat medium: det litterära. (Just nu borde jag vara till sängs, men jag bara måste läsa ett, två fyra kapitel till. Och sen blev jag så skamsen över detta svek att jag inte klarade av det längre, utan måste ta fram paddan och med mjuka fingerslag medge sanningen: att det finns en Annan.)





Den Andra heter North and South och är skriven av en viss Elizabeth Gaskell på 1850-talet. Och slutet närmar sig med stormsteg. Sen, bloggen, är jag din igen. Oj, så jag har att berätta.

Förresten, gissa vad som också närmar sig med stormsteg? Vardagen.