Veckan

Jo, en vecka har gått. Nej, jag har inte hunnit blogga. Måndag var måndag (seriöst, om veckan börjar med den jobbigaste kursen i hela läsordningen* så har man inga höga förväntningar, men på något vis lyckades dagen ändå underskrida dem). Tisdagen var superbra med bra sånglektion och bra flyt, så in your face, måndagen. Onsdagen var pyjamasdag men inte så skön som den kunde ha varit, man kan ha pyjamasen på allt man vill men om man har lite för mycket på gång blir det ändå stress. Torsdag - minns inte. Torsdagar är veckans längsta och tuffaste dag men en dag som slutar med körövning är njjeestan alltid bättre än en dag som inte gör det. På fredag började jag vara ganska kypsä för veckoslut. Jag har ingen aning om kiddsen använder ordet kypsä i den bemärkelsen, men jag tänkte tanken "ja e no så kypsä för veckoslut nu" ungefär ettiden fredag eftermiddag.

Lördag och söndag: jag har tagit ledigt och vilat. Vi har fått ett och annat gjort här hemma och jag har mediterat över den gångna veckan. Håller folk faktiskt på så här, vecka efter vecka? Jag tror bestämt att de gör det. Jag tror lika bestämt att jag behöver en lite lägre växel.

Barnet har ställt sig upp på egna ben några gånger, utan stöd.

Jag har cyklat i regn och rusk och orimlig motvind, och tycker fortfarande att det är kul.

*fatta, jag använder ordet "läsordning".

Fotobloggen goes lunch

När man har bråttom jobbarbloggar man under lunchpausen.





Lyx är att välja lunchmat från en meny med tre alternativ, få maten serverad och sedan gå till salladsbuffén och bara ta för sig utan att behöva skala, hacka, koka eller steka ett skit. Allt detta gratis. Fatta hur bra man har det.

En sällsynt lunch hemma. Mickad potatis och gubbröra!

Snuvad på konfekten, men bra ändå

Om det här veckoslutet kan vi lugnt konstatera att "ei ihan menny niin kuin Strömsössä".
 
Helt upplyft av veckoslutsplanerna som bestod av sång- och kramkalas med bästiskören Exaudio på lördag, samt friluftsäventyr med familjen på söndag, jobbade jag på som en liten duracellpupu hela veckan. När jag hade tid gick jag på stan och shoppade höstkläder så som ekorrar samlar ekollon, med en i det närmaste manisk iver. För att hinna ta det lugnt prutade jag  lite grann på nattsömnen varje natt, vem har nu dessutom påstått att det ska vara exakt åtta timmar? Sen kom fredag kväll med en ytterligare påfrestning i form av renässansprogram på slottet, denna gång för ett gäng ryssar i resebranschen*.

Faktura följande morgon: illröd och svullen hals, allmän ynklighet och överväldigande misströstan. Nääärskajalääärameeeeej??!!

 Bu. Stackars mej.

Återstod bara att ägna hela lördagen åt att sova och tanka Bobbkill (vitlök, ingefära, chili och C-vitamin i absurda mängder). And lo, a miracle! Efter bara en dags intensivkurande mår jag redan helt okej. Inte hurtig-höstpromenad-okej, men okej ändå. Fast jag känner mig snuvad på konfekten, för om jag hade fattat att intensivkura mig på fredag kväll hade jag antagligen inte missat det roliga igår.

Söndagen har förlöpt i dessa tecken:

In with the new: höstkläder på väg in i garderoben.

Out with the old: preggo- och amningskläder på väg till hönsburen. Det tog "bara" ett halvt år att få dem trottade i vakuumpåse och nerburna.

Rönnbären lyste vackert på asfalten och jag försökte fånga det med min blygsamma telefonkamera. 

Ibland blir "misslyckade" bilder de bästa. 

*Mondjö jag har aldrig sett så många fancyga systemkameror och videokameror som alla är riktade mot mig. Undrar hur många ryska facebooksidor jag och "hertigen" nu figurerar på...

Kunde inte ha regisserat det bättre själv, brukar jag säga

Vi var en sväng till den närmaste K-butiken idag, det var kväll och ganska fint väder, vi hade nyss ätit (läs: jag hade ätit och försökt mata Julia som vägrade öppna munnen för allt annat än mjölkflaskan) och var mätta och belåtna. Jag handlade det jag behövde och så gick vi tillbaka, upp för trapporna och in till oss på tredje våningen. Jag såg att det var dags för kvällsvälling så jag lämnade Julia i tamburen och gick till köket. Hon gillar att klappa på tamburspegeln och plocka ut busstidtabellen ur hyllan, och jag brukar låta henne hållas så länge jag hör vad hon har för sig.

 Okej, så det här var det som på engelska kallas "the setup".

Aaaand: Action!

Plötsligt blev det lite för tyst...

Abstrakt gräl

Tekniken, tekniken. Jag tror att tekniken och jag ska ta lite paus från varandra. Pausen kan inte vara längre än till sjutiden ikväll då jag måste slutföra den här leveransen. Lägligt nog är råkar det sig så att jag nu ska hämta Sessan från dagis, cykla hem med henne och laga mat, etc etc. Det skulle alltså ha blivit paus oberoende, yes. Men den här pausen är en PAUS. Ett uppehåll i vår relation. För vet du vad, tekniken? Jag kan bli så himla trött på dig ibland. Nä, titta inte på mig sådär. Du vet exakt vad jag talar om. Hej då en stund.

Två...

Jag kör hårt med konceptet "Massa programpunkter för att få tiden att gå fortare". Så hårt att jag knappt hinner skriva blogg, vilket ju är lite synd, men åhå. Jag hatar hur det låter att säga det här, men det hjälps inte: jag räknar dagarna tills pappan till mitt, vårt, barn kommer hem.

Hmh, jag har aldrig riktigt varit typen som räknar dagarna tills någon kommer.

Vi har nog klarat oss fint. Det har bara varit så himla tungt. Att vara den enda som barnet har att ty sig till här hemma, att vara den enda som ser till att det kommer mat, att vara den enda som klär på och klär av och byter blöja och läser bok på pottan och leker och kramar och säger "lampa" när hon pekar på lampan. Alla dessa vanliga men heliga saker som jag kommer att sakna sen när hon flyttar hemifrån, alla dem har jag just nu lite svårt att njuta av. Ibland har jag hållit på att bli tokig av bristen på normal dialog och kommunikation på vuxennivå.

Två dagar. Sen behöver jag inte räkna mer på ett tag.

gonna make it

Oj oj. Krisblogginlägg är det nya svarta. Nu har jag fått så mycket pepp från olika håll att jag galant kommer att segla i hamn de här sista fem dagarna, och hela hösten också för den delen. I'z one lucky princess.

Julia har inte öroninflammation, och idag har hon varit med farmor och farfar hela dagen medan jag har varit på kurser, jobbat och gått på bio. Egentligen ville jag gå på yoga men hann inte gör alla fyra saker, och nu känner jag hur kroppen tittar förebrående på mig och säger "t-t-t". Men äh, kroppen, vi hinner nog. Ta det lilla lugna nu.

På konservatoriet har bollen börjat rulla, eller egentligen har den skjutit iväg som en kanonkula och nu är det bara att hålla i sig och inte trilla av. Jag har fått en pianistpartner, lovat sjunga på min gamla pianists näyttö (på svenska, anyone?), börjat smida planer om B-examen och varit på sånglektion där vi genast hittade ett klart fysiskt-tekniskt mål som vi ska jobba mot den här hösten. Som för att bekräfta den där gamla myten så låter jag klart annorlunda sedan graviditeten. Annorlunda, as in bättre. Intressant.

varning: käckhet avaktiverad

Hej, om min morsa vågar skriva om saker som känns skit så vågar jag också. Ingen misströstar nu, det här är menat som befriande och renande. Terapeftiskt, rent av. Suck, here goes:

 - Det är officiellt inte roligt längre att vara singelmamma. Inte ett dugg. Jag klarar det, men det suger. Sju dagar kvar tills J kommer.

- Det är skitjobbigt att hålla hemmet i någon slags ordning helt ensam, och jag menar inte att det ska vara skinande blanka ytor och blommor på bordet utan bara så att vi typ klarar av vardagen. Jag har helt låtit kaoset vinna i det enda rum som kvittar just nu, vårt sovrum. Fast det är där jag sover och det är inte roligt att vakna till kaos varje morgon. Sak samma, jag orkar inte sköta mitt barn och mitt jobb och mina studer och hålla ordning i hela huset.

- Det finns en chans att Julia har öroninflammation. Detta är liksom precis det osmidigaste som kunde hända just nu med tanke på att jag har två leveranser den här veckan och en hel del kursstarter jag borde gå på. Imorse var hon pigg och glad men vid tvåtiden ringde de från dagis och bad mig komma och hämta henne, hon hade bara gråtit i en timme och hållit på och kliat och krafsat sig kring öronen. Så resten av dagen har jag varit hemma och pysslat om min sjuka lilla flicka. Nu skulle jag behöva en kram. Här kommer vi tillbaka till punkt ett, och cirkeln är sluten.

 

I wanna do that, too

Dag... (en, två, tre, fyra, fem...) SJU som singelmamma medan pappan är på turné.

Jag var lite extra rädd för hur veckoslutet skulle kännas så jag försökte se till att det fanns program, program och mera program. T.ex. på lördag gick vi ner till sandlådan på förmiddagen och cyklade till simhallen på eftermiddagen. Sen kom söta Hanna med halsbandet på besök och det blev kilovis med kvällsmys. Vi började titta på en salsafilm som jag trodde var upplyftande och inspirerande men som visade sig vara som en överhettad mashup av Grease och Dirty Dancing men med ännu mindre story och med ännu mera åttiotalshår. Ingen fara - det går alltid att se på Dance with me istället. Åh, jag vill dansa salsa! Eller, lets face it: jag vill dansa salsa med den här typen. Som någon brukar säga: det är så mycket man vill här i världen...