näin meillä

Jag sitter här vid pappas laptop och har försökt krysta fram ett blogginlägg i en halv timme. Krysta, haha. Ett verb som inte riktigt har den respekt det förtjänar, om ni frågar mig. Den som har krystat i ordets sanna bemärkelse, den vet. Den som inte har gjort det och har det framför sig, den har något att se fram emot. Nej, jag menar det faktiskt. Sen känner man nämligen att det inte finns jättemycket här i världen som man INTE skulle klara av.

Kanske jag behöver några fler dagar ledigt från bloggen och internet i allmänhet. Sånt kan jag syssla med där hemma i vintermörkret, juh. Just nu har jag bara lust att läsa Carlos Ruiz Zafóns senaste roman och dricka te.  Så att, ses om några dagar. Under tiden får ni titta på lite bilder härifrån, deal?

Om ni kan så zooma in på menyn. Första rätten är "Vegetable soap". Ha ha.

Mamma verkar lite distraherad men stora kusinen hjälper till så att Sessan får mat.

Ingen jul utan Brunbergs tryfflar, säger J.

Frukost. Need I say more?

Vi måste göra det mörkt i vagnen, annars har Sessan svårt att sova.

Känner ni igen bladen? Visst har man såna här "plantor" i krukor där hemma? Jag har lyckats döda flera stycken. Här växer de som magnifika träd. 

Ute i solen för första gången någonsin.

Jul i Torrevieja

I Finland härjar typ seklets storm, läste vi på nätet idag. J ringde sina föräldrar i Houtskär och fick höra att de har varit utan el sedan igår kväll. Inte helt najs när man tänker på att huset är eluppvärmt. I natt hade hela huset  knakat så de trodde att taket skulle blåsa av. Så, för att sammanfatta: mörkt, storm, några plusgrader. God jul, jo minsann.

Väderleken här i Torrevieja är däremot sådan att vi just nu har lite svårt att framkalla ens en liten gnutta hemlängtan:

Julafton: soligt, 24 grader på balkongen
Juldagen: soligt eller växlande molnighet, varmt som tusan så fort solen tittar fram
Annandag jul: se julafton.

Sessan har för första gången i sitt liv känt solens varma strålar på sina armar och ben. Mamma har varit ute på sin älskade vågbrytare och andats in sol, salt, måsskrik och glittrande hav. Vi har firat jul med mamma och  pappa, brorsan och svägerskan samt Sessans kusin Little Miss, ätit och skålat och öppnat klappar och tittat på Narnia, varit ute på långa solpromenader, spelat kort och tuggat i oss låda efter låda av konfekt. Ätit frukost ute i solen.

Sol. Aj, det var så HÄR det kändes. 

Packa packa packa...

Det är inte sant, vi åker till Spanien i morgon. I MORGON! Fram med kappsäckarna, upp med garderobsdörrarna, igång med packningsmusiken!

Visste ni att när man flyger med bebis får bebisen ta med en hel kappsäck? (Hur nu det sen ska gå till... för att kånka på tjugo kilo krävs en hel del muskelstyrka, no?) Om man dessutom har valt premiumbiljetter får varje passagerare ta med trettio kilo. Vi får alltså ha nittio kilo bagage. Hur nu det sen ska gå till...

snart börjar jag baka pepparkakor

Nåjaa julfiilisen, komsi komsi nu. Jag paketerar julklappar. Jag dricker glögg. Igår åt jag risgrynsgröt. Igen. Nam. Jag spelar Bing Crosby. Inget säger "jul" som Bing Crosby. Mmmm? Tänk om jag skulle baka pepparkakor, skulle det hjälpa?

Ok, I see your point. Där ute är det grått och regnigt, och så varmt att videkissorna tittar fram. Den lilla snö som kom för några veckor sen såg på termometern, tänkte om och försvann illa kvickt. Varför ska du, julfiilisen, orka släpa dig hit liksom?

Jaja, vi tar ingen stress med det här. Det är roligt att paketera julklappar ändå. Jag gillar att vika den yttersta kanten på pappret, alltså den som kommer överst, inåt så att det blir en snygg och jämn kant. Sen gillar jag att sätta något fint matchande band och så måste jag absolut locka bandet. Eller om jag vill pimpa klappen extra mycket använder jag tygband. Inget säger "pimpat" som tygband. Medan jag paketerar gillar jag att tänka på personen som ska få klappen och varför jag vill ge henne just den här grejen.

Jag paketerade nyss fammos, faffas och fasters julklappar och medan jag gjorde det tänkte jag på att jag igår fick höra att fammo har åkt in på sjukhus efter att ha tappat medvetandet. Hon lär ha återfått det, men jag har ännu inte fått höra vad som är fel och hur hon egentligen mår. Så tänkte jag på faffa och på hur han orkar. Och på hur mycket jag älskar dem båda, och så hoppades jag att allt är bra med dem. Så att de får öppna sina klappar och fira jul tillsammans också i år.

höh

Ooorka med långsamma fotohanteringsprogram när man vill beställa foton på nätet. Lätt och snabbt ska det ju gå, det ska kännas som att man viftar lite över tangentbordet med vänster hand och så ska det vara KLART. Fattar dom inte att min bebis inte sover i all oändlighet och jag har annat jag också vill få gjort före hon vaknar? Har inte detta tagits upp när de höll möte senast, har inte datanissen briefats ordentligt, va? Vi skakar upprört på huvudet, t-t-t.

Okej, cut. Nu skriver jag såna där fjantigheter igen som jag gör när hjärnan börjar lida av syrebrist. Ut på promenad med mig och sessan, marsch!

Hur gick det sen?

Nå fick jag sova? Svar: ja det fick jag. Applåder, hurrarop, publiken gör vågen! Så himla skönt att jag fattade att be J sköta hela natten och ge sessan flaska så att jag skulle få sova. Fast mot morgonnatten låg jag ganska länge vaken och undrade om han säkert hade dragit täcket över henne ända upp till hakan, så hon nu bara inte fick kallt. Senare på dagen slog åter denna modersinstinkt i när sessan låg på en filt på golvet. Hon nös till och jag satte genast en ylletröja på henne. Varpå J sade sig äntligen förstå varför hans mamma alltid måste tvinga på honom en halsduk när han var liten och råkade nysa för att det kliade lite i näsan.

Det prutthurtiga inlägget (hahaa, fooled ya)

Okej peepsons, som alla bebisföräldrar dras jag med sömnbrist men nu börjar den faktiskt bli akut. I och för sig är min toleransgräns för sömnbrist exceptionellt låg, typ i klass "klarar sig inte utan sina åtta timmar". Borde göra något åt det. Kanske börja dricka kaffe igen? Eller väntas nu, kaffe är ju dåligt för sömnen. Doing. Hallååå? Vem är lite trött i skallen?

Den senaste veckan har det inte riktigt fungerat varken med öronproppar eller utan, sovandet alltså. Jag skyller på en statisk livsstil och för mycket socker. Låter detta bekant? Kanske något jag har sysslat med på heltid under de senaste månaderna? Check. Det känns onekligen lite lame att befinna sig på bristningsgränsen efter bara en vecka av högst någon timmes sömn per natt. Jag har på känn att många mammor och pappor bara skulle skratta nedlåtande och säga "I wish!"

Tur att har jag packat ner martyrkåpan (av någon anledning är det en kåpa, fråga int för jag vet int) för länge sedan, har med andra ord inget som helst behov av att verka piggare eller mer intresserad än jag i själva verket är just nu. Som tur verkar svärmor och svärfar förstå när jag bara nickar lite trött och svarar med ett urvattnat "mmm" på allting. De verkar närmare bestämt inte bry sig så farligt om omgivningen bara de får ha sessan i famnen. Passar mig särdeles bra, skönt med lite avlösning. Snälla snälla, om jag får sova i natt lovar jag att sakna sessan varje minut jag inte har henne imorgon.

Hej från skärin

Vi har åkt ut till Houtskär för att tillbringa helgen med Julias farmor och farfar. Vi anlände i skymningen, det vill säga runt tre, och hittills har vi hunnit dricka glögg och sova eftermiddagstupplur. För en stund sedan satt J i vardagsrummet med sessan i famnen och nynnade Sankta Lucia. Nu är julstämningen nog inte långt borta.

Inte slutpynjat än, men nu har jag startat en spansk blogg också. Jag måste vara fullkomligt galen. Checking... jo, det är jag.

Pynjdax

Bestämde mig för att ge bloggen lite TLC i alla fall. Sessan sitter i famnen och suger förnöjt på händerna medan mamma pynjar.

De omtalade nya prioriteterna

Min blogg börjar bli lite svartsjuk på sessan, anar jag. Tough shit, bloggen. Här i huset går prioriteterna så här:

Prioritet nummer ett, två och tre: att ge sessan mat.
Nummer fyra: att sessan får den sömn hon behöver.
Nummer fem: att mamma får mat i sig.
Nummer sex: att mamma får den sömn hon behöver, eller åtminstone lite.
Nummer sju: att båda kommer ut i friska luften varje dag.
Nummer åtta: att mamma och pappa har lite egen tid då och då.

Jeep bloggen, sen kommer du. Som tröst kan jag berätta att du ingalunda är sist på listan. Så här ser det ut:

Nummer nio: BLOGGEN.
Nummer tio: att städa.
Nummer elva: att vattna växterna.
Nummer tolv: att diska.

en kanonhelg

Nu i helgen har det varit släktkalas och tjohejsan av alla de slag. Med facit i hand kan jag konstatera att vi har ett riktigt charmtroll till flicka. Förnöjt har hon suttit i en massa olika famnar och umgåtts åt höger och vänster, med vaken blick men samtidigt lugn och tålmodig, med en slags inre värdighet (fast det kan ju också hända att hon helt enkelt var lite dåsig. Här förbehåller sig mamma rätten att vara övertygad om dotterns medfödda förträfflighet – som mammor gör).

Nu är hon i alla fall doppad. Allt gick som smort och mamma och pappa var så stolta, så stolta. 

Kvällen före dopet hade vi kärt besök av gammelmormor, gammelmoster och en av mammas kusiner. Vi bjöd på enkel fredagsmat: köttfärslimpa med ugnsrotsaker och champinjonsås, mosters bärkräm och vispgrädde till efterrätt. Man blir onekligen lite varm inombords när mommo, som per definition alltid har lagat den godaste maten i världen, säger "Oj, vad det var god mat" två gånger under samma kväll.

Bara några timmar efter dopet bjöd våra vänner herrskapet V-W på självständighetsmiddag (med några dagars tjuvstart, obviously), och där hann sessan också umgås en stund vid bordet innan det blev läggdags uppe i farbror Kaitsus serietidningsbibliotek. Ingen paus i det sociala schemat alltså, men sånt är livet för prinsessor som vi. En rolig kväll blev det, vilket det brukar bli hos veteranvärdarna Terhi och Kaj.

Men inte nog med alla dessa begivenheter: följande dag, dvs. igår, åkte vi till morbror Sture som bor på Brändö i Helsingfors, och firade mormor Ann-Maris 90-årsdag (som egentligen är idag). Jätteroligt, och också här orkade sessan famnmingla en god stund. Jag måste bara påpeka att jag har en hel hop härliga släktingar och en kanonfin mormor. Nittio år fyllda, inga mediciner och helt klar i knoppen. Praktisk och bestämd, med klara åsikter. På tok för anspråkslös men med humor och som gärna berättar hur det var "förr i tiden". Lättfrusen av sig och lite döv, envisas med att inte använda hörapparat men är aldrig för fåfäng för att klä sig ordentligt varmt. "Tå hövå e pöllå får kroppen lid." Hon lider minsann inte, på sin höjd av ensamhet nu när moffa är borta och hon bor på åldringshem. Där är nästan ingen lika klar i huvudet som hon, fast många är yngre. Har hela tiden dåligt samvete över att jag inte ringer oftare. Men jag gör det ibland, och vi pratar långa stunder.

Sessan sover och är helt ovetande om att hon just har blivit inspekterad av gammelmormor och gammelmoster.

Det drar ihop sig

Tänk vad tiden går fort, i övermorgon har sessan sin första sociala tillställning med långklänning som dress code. Den dresskoden gäller förstås bara henne. Klänningen hon ska ha på sig är festlig men ganska opraktisk, den är så lång att det skulle räcka till en klänning till av tyget. Håret behöver hon inte bry sig om, i ett visst skede av tillställningen kommer man nämligen att sabotera hennes fjuniga frisyr genom att hälla vatten över hennes huvud. Lagom kul! Men hon kommer att vara eftermiddagens absoluta mittpunkt, allas ögonsten, the Belle of the ball. Bara att vänja sig, nena.