en kanonhelg

Nu i helgen har det varit släktkalas och tjohejsan av alla de slag. Med facit i hand kan jag konstatera att vi har ett riktigt charmtroll till flicka. Förnöjt har hon suttit i en massa olika famnar och umgåtts åt höger och vänster, med vaken blick men samtidigt lugn och tålmodig, med en slags inre värdighet (fast det kan ju också hända att hon helt enkelt var lite dåsig. Här förbehåller sig mamma rätten att vara övertygad om dotterns medfödda förträfflighet – som mammor gör).

Nu är hon i alla fall doppad. Allt gick som smort och mamma och pappa var så stolta, så stolta. 

Kvällen före dopet hade vi kärt besök av gammelmormor, gammelmoster och en av mammas kusiner. Vi bjöd på enkel fredagsmat: köttfärslimpa med ugnsrotsaker och champinjonsås, mosters bärkräm och vispgrädde till efterrätt. Man blir onekligen lite varm inombords när mommo, som per definition alltid har lagat den godaste maten i världen, säger "Oj, vad det var god mat" två gånger under samma kväll.

Bara några timmar efter dopet bjöd våra vänner herrskapet V-W på självständighetsmiddag (med några dagars tjuvstart, obviously), och där hann sessan också umgås en stund vid bordet innan det blev läggdags uppe i farbror Kaitsus serietidningsbibliotek. Ingen paus i det sociala schemat alltså, men sånt är livet för prinsessor som vi. En rolig kväll blev det, vilket det brukar bli hos veteranvärdarna Terhi och Kaj.

Men inte nog med alla dessa begivenheter: följande dag, dvs. igår, åkte vi till morbror Sture som bor på Brändö i Helsingfors, och firade mormor Ann-Maris 90-årsdag (som egentligen är idag). Jätteroligt, och också här orkade sessan famnmingla en god stund. Jag måste bara påpeka att jag har en hel hop härliga släktingar och en kanonfin mormor. Nittio år fyllda, inga mediciner och helt klar i knoppen. Praktisk och bestämd, med klara åsikter. På tok för anspråkslös men med humor och som gärna berättar hur det var "förr i tiden". Lättfrusen av sig och lite döv, envisas med att inte använda hörapparat men är aldrig för fåfäng för att klä sig ordentligt varmt. "Tå hövå e pöllå får kroppen lid." Hon lider minsann inte, på sin höjd av ensamhet nu när moffa är borta och hon bor på åldringshem. Där är nästan ingen lika klar i huvudet som hon, fast många är yngre. Har hela tiden dåligt samvete över att jag inte ringer oftare. Men jag gör det ibland, och vi pratar långa stunder.

Sessan sover och är helt ovetande om att hon just har blivit inspekterad av gammelmormor och gammelmoster.