Okej peepsons, som alla bebisföräldrar dras jag med sömnbrist men nu börjar den faktiskt bli akut. I och för sig är min toleransgräns för sömnbrist exceptionellt låg, typ i klass "klarar sig inte utan sina åtta timmar". Borde göra något åt det. Kanske börja dricka kaffe igen? Eller väntas nu, kaffe är ju dåligt för sömnen. Doing. Hallååå? Vem är lite trött i skallen?
Den senaste veckan har det inte riktigt fungerat varken med öronproppar eller utan, sovandet alltså. Jag skyller på en statisk livsstil och för mycket socker. Låter detta bekant? Kanske något jag har sysslat med på heltid under de senaste månaderna? Check. Det känns onekligen lite lame att befinna sig på bristningsgränsen efter bara en vecka av högst någon timmes sömn per natt. Jag har på känn att många mammor och pappor bara skulle skratta nedlåtande och säga "I wish!"
Tur att har jag packat ner martyrkåpan (av någon anledning är det en kåpa, fråga int för jag vet int) för länge sedan, har med andra ord inget som helst behov av att verka piggare eller mer intresserad än jag i själva verket är just nu. Som tur verkar svärmor och svärfar förstå när jag bara nickar lite trött och svarar med ett urvattnat "mmm" på allting. De verkar närmare bestämt inte bry sig så farligt om omgivningen bara de får ha sessan i famnen. Passar mig särdeles bra, skönt med lite avlösning. Snälla snälla, om jag får sova i natt lovar jag att sakna sessan varje minut jag inte har henne imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar