Sömnen (bristvaran)

Jag har levt ett lyxliv och inte vetat om det. Saakeli, så jag har haft det bra. Nu först vet jag hur bra jag har haft det. Jag förstår inte hur människor som lider av sömnbrist hela tiden kan fungera över huvudtaget. Jag har inte sovit ordentligt sedan november. Jag är TOTALT ur spel.

Tanken att dessa nätter av bråkande höfter, bråkande gravidmage och bråkande ben ännu ska pågå i knappa två månader gör mig illamående. Tanken att det därefter kommer att dröja ännu åtskilliga månader förrän nattamningarna slutar och en eventuell sömnskolning kan börja...

(Om jag hade sovit ens en halv natt under den senaste veckan, eller ens en handfull sådana nätter på rad under de senaste tre månaderna, skulle jag antagligen hitta på någon käck comic relief här.)

Saker som kombinationen sömnbrist - gravidhormoner gör åt en, åtminstone i mitt fall:

- Humorn lyser med sin frånvaro.

- All initiativförmåga försvinner. Det kommer flummiga, flyktiga tankar om saker som borde göras, men de är bara som en hastigt förbiblänkande fiskfena nere i det djupa mörkret.

- Att klara sig genom en helt normal dag blir ett projekt som kräver allt jag har och lite till, så energireserverna krymper i dubbelt tempo varje dag.

- Att ta hand om mig själv och göra sådana saker som är bra för sömnen blir ibland ren och skär teori jämfört med verkligheten, som handlar om överlevnad.


Trots detta miserabla tillstånd har min utmattade, utsugna hjärna lyckats utforma en plan, en enda, till mammaledigheten som börjar om tre veckor:

Jag ska sova tupplur fem gånger om dagen. För på dagen tycks alla dessa besvär vara mycket mindre. Så på nätterna kan jag väl sitta med läslampan på, eller streama TV-serier, eller blogga om livet som nattugla. Det kvittar. Bara jag får sova resten av tiden.

Utrum och neutrum, genus och numerus, deklination och jag vet inte vad

Okej, jag har typ femton sekunder på mig att blogga om följande:

Jag ska dra en kurs i svenska i Helsingfors imorgon och de fyra efterföljande fredagarna efter det.

Jag ska hålla kurs i svenska. Alltså jag. Helt noll utbildning på det här området, kan jag berätta för er. Läste vetenskapliga ämnen från och med trean i gymnasiet, sedan juridik, och långt därefter har jag också studerat musik. Men språk, grammatik???

Aj du milde vad jag har fått plugga. Och stressa, med det här sjukstugeeländet vecka ut och vecka in.

Tja, vad gör inte en jäktad, trött, gravid, snart medelålders småbarnsmamma mitt i de värsta rusningsåren för att kunna lägga ÄNNU EN ny sak till sitt redan brokiga CV?

Bara i huvudet

Jag bloggar hela tiden i huvudet, ska ni veta. Men inte i verkligheten. Jag hinner helt enkelt inte. Vi är sjuka om vartann, jag är gravid i sjunde månaden, stor som en flodhäst och trött, trött, trött hela tiden. Hinner med nöd och näppe sköta jobbet, ni vet, det där som betalar räkningarna, de stunder som jag

A) är frisk och orkar jobba, samt
B) har frid att jobba, dvs. inte är hemma med sjukt barn.

Men jag är vid liv. Och bebben kommer snart, och mammaledigheten kommer riktigt snart, om en månad.

En mjuk liten kind

Barnfritt är nog så himla skönt ibland. Men ack vad skönt det var att få en liten arm om halsen i sängen i morse, klockan tio över sju. En mjuk liten kind kantad av tovigt hår, varma små andetag och känslan att om jag nu lever i stunden så varar den här gyllene stunden för evigt. Den här otroliga, himmelska stunden i livet då vi, mamma och pappa, är det bästa vårt barn vet. I ett annat liv, någon gång i framtiden, kommer jag att längta tillbaka till just den här stunden, och jag kommer inte att komma ihåg ett dugg av allt det som var jobbigt eller rent av jättetungt ibland. Jag kommer bara att vilja dyka in under ett mjukt täcke och hålla om min lilla älskling igen. Tror jag i alla fall. Är det så det går? Jag hoppas nästan det, även om det kommer att göra ont ibland.

Att leva i ögonblicket: deal

Ibland lyckas man vara smart, riktigt smart, och göra något lyckat.

I förra veckan, efter många, långa, kämpiga veckor med flunsor och stress, frågade jag svärdjuren om de kunde tänka sig att ta Julia över helgen från och med torsdag eftermiddag. Och nu känns det som om jag vill ge inte bara dem, utan också mig själv från förra veckan en kram och säga: Tack!

Igår kväll var vi på musikalen The Last 5 Years av Jason Robert Brown, som går på Åbo Svenska Teater. Rekommenderas! Ikväll ska vi till Logomo och se Kullervo ledd av Leif Segerstam, mitt första konsertbesök på Logomo. Och sen... tomt.

Tack.

Och hördu Heidi: du har ganska mycket som snurrar på i hjärnan som du skulle vilja få gjort. Lova mig att du tar det lugnt, okej?

Okej.

What a difference a day makes

Det är den första december! Av fejan och bloggosfären att döma är jag inte den enda som sätter tummen upp för det här.

Det är ju ingen skillnad när man tittar ut genom fönstret, precis. Men sirni, den psykiska skillnaden mellan november och december är enorm. Nu i december är det äntligen okej att börja snegla på den fint uppdradade julchokladen i butikerna. Det är okej att mysa över jultidningar. Det är okej att lyssna på julmusik, det är okej att pynta av hjärtats lust. Och viktigast av allt, det finns äntligen risgrynsgröt lagad i ugn på Wiklund. Nej, jag har inte gått hela året och väntat på detta. Bara sedan augusti.

November 2014, du var en synnerligen jobbig månad på många plan. Adios med dig. Nu tänker jag låta december fylla mig av värme och glädje. Dags att träffa lite folk, för det första. Kanske pricka in något trevligt juligt program här och där, förbereda några välvalda julklappar till nära och kära, samla ihop lite gamla leksaker och föra till någon insamling, läsa recept och mysa i förväg med julledigheten i tankarna. Uuurk, låter ju som ur en julblaska. Men NEJ. I år tänker jag faktiskt unna mig allt det här utan minsta lilla självkritik. Julen FTW.

Glad advent åt er alla!

Koncentrationssvårigheter

Jag har skitsvårt att koncentrera mig just nu. Här sitter jag instängd i bankvalvet hos min uppdragsgivare och ska översätta x antal hemliga rader för att hålla tidtabellen, och det enda jag kan tänka på är:

- kvällens keikka på slottet, då jag ska vara en annan historisk figur än vanligt och sjunga andra sånger än vanligt. Kan jag sångerna utantill? Nej. Kan jag dialogen? Nej. Men lugna puckar, det finns mååånga timmar att öva ännu.

- att jag imorgon har min första riktiga konsert som dirigent för Kulkuset, och på något sätt ska jag samla mig, fylla mig till bredden av inspiration och humör, och dra showen. Men hej, det är imorgon.

- att det är lite absurt att jag ska göra allt det här, då jag fortfarande lider av zombiehuvud efter en veckas hostande om nätterna, trots att jag de senaste nätterna har lyckats sova sisådär. By the way, Codesan, I love you.

- att jag ännu igår satt och kände mig totalt uppgiven över detta med konsertdress. Tygerna jag beställde till en ny klänning kom aldrig, alltså på riktigt. Beställ tyger från kankaita.com på egen risk, ni är varnade. Sen gick jag till Eurokangas, presenterade modellen och bad om råd. En massa folk i kö, otålig stämning, men jag hade en mission och tänkte inte gå därifrån utan tyg till min klänning. Så kom en varuvagn inrullande och där! Där fanns plötsligt en rulle tyg som var perfekt på alla sätt, och som var det enda i hela affären som passade till överdelens tyg. Ett av mitt livs märkligaste och lyckligaste sammanträffanden, kändes det som, fast jag knappt lyckades manifestera min lycka på utsidan, så trött var jag, Försäljerskan var däremot eld och lågor. Nu finns tygerna hos sömmerskan och det är minst sagt pirrigt. Men imorgon får jag lov att bära en lånad gravidblåsa. Den är helt fin den också.