näin meillä

Jag sitter här vid pappas laptop och har försökt krysta fram ett blogginlägg i en halv timme. Krysta, haha. Ett verb som inte riktigt har den respekt det förtjänar, om ni frågar mig. Den som har krystat i ordets sanna bemärkelse, den vet. Den som inte har gjort det och har det framför sig, den har något att se fram emot. Nej, jag menar det faktiskt. Sen känner man nämligen att det inte finns jättemycket här i världen som man INTE skulle klara av.

Kanske jag behöver några fler dagar ledigt från bloggen och internet i allmänhet. Sånt kan jag syssla med där hemma i vintermörkret, juh. Just nu har jag bara lust att läsa Carlos Ruiz Zafóns senaste roman och dricka te.  Så att, ses om några dagar. Under tiden får ni titta på lite bilder härifrån, deal?

Om ni kan så zooma in på menyn. Första rätten är "Vegetable soap". Ha ha.

Mamma verkar lite distraherad men stora kusinen hjälper till så att Sessan får mat.

Ingen jul utan Brunbergs tryfflar, säger J.

Frukost. Need I say more?

Vi måste göra det mörkt i vagnen, annars har Sessan svårt att sova.

Känner ni igen bladen? Visst har man såna här "plantor" i krukor där hemma? Jag har lyckats döda flera stycken. Här växer de som magnifika träd. 

Ute i solen för första gången någonsin.

Jul i Torrevieja

I Finland härjar typ seklets storm, läste vi på nätet idag. J ringde sina föräldrar i Houtskär och fick höra att de har varit utan el sedan igår kväll. Inte helt najs när man tänker på att huset är eluppvärmt. I natt hade hela huset  knakat så de trodde att taket skulle blåsa av. Så, för att sammanfatta: mörkt, storm, några plusgrader. God jul, jo minsann.

Väderleken här i Torrevieja är däremot sådan att vi just nu har lite svårt att framkalla ens en liten gnutta hemlängtan:

Julafton: soligt, 24 grader på balkongen
Juldagen: soligt eller växlande molnighet, varmt som tusan så fort solen tittar fram
Annandag jul: se julafton.

Sessan har för första gången i sitt liv känt solens varma strålar på sina armar och ben. Mamma har varit ute på sin älskade vågbrytare och andats in sol, salt, måsskrik och glittrande hav. Vi har firat jul med mamma och  pappa, brorsan och svägerskan samt Sessans kusin Little Miss, ätit och skålat och öppnat klappar och tittat på Narnia, varit ute på långa solpromenader, spelat kort och tuggat i oss låda efter låda av konfekt. Ätit frukost ute i solen.

Sol. Aj, det var så HÄR det kändes. 

Packa packa packa...

Det är inte sant, vi åker till Spanien i morgon. I MORGON! Fram med kappsäckarna, upp med garderobsdörrarna, igång med packningsmusiken!

Visste ni att när man flyger med bebis får bebisen ta med en hel kappsäck? (Hur nu det sen ska gå till... för att kånka på tjugo kilo krävs en hel del muskelstyrka, no?) Om man dessutom har valt premiumbiljetter får varje passagerare ta med trettio kilo. Vi får alltså ha nittio kilo bagage. Hur nu det sen ska gå till...

snart börjar jag baka pepparkakor

Nåjaa julfiilisen, komsi komsi nu. Jag paketerar julklappar. Jag dricker glögg. Igår åt jag risgrynsgröt. Igen. Nam. Jag spelar Bing Crosby. Inget säger "jul" som Bing Crosby. Mmmm? Tänk om jag skulle baka pepparkakor, skulle det hjälpa?

Ok, I see your point. Där ute är det grått och regnigt, och så varmt att videkissorna tittar fram. Den lilla snö som kom för några veckor sen såg på termometern, tänkte om och försvann illa kvickt. Varför ska du, julfiilisen, orka släpa dig hit liksom?

Jaja, vi tar ingen stress med det här. Det är roligt att paketera julklappar ändå. Jag gillar att vika den yttersta kanten på pappret, alltså den som kommer överst, inåt så att det blir en snygg och jämn kant. Sen gillar jag att sätta något fint matchande band och så måste jag absolut locka bandet. Eller om jag vill pimpa klappen extra mycket använder jag tygband. Inget säger "pimpat" som tygband. Medan jag paketerar gillar jag att tänka på personen som ska få klappen och varför jag vill ge henne just den här grejen.

Jag paketerade nyss fammos, faffas och fasters julklappar och medan jag gjorde det tänkte jag på att jag igår fick höra att fammo har åkt in på sjukhus efter att ha tappat medvetandet. Hon lär ha återfått det, men jag har ännu inte fått höra vad som är fel och hur hon egentligen mår. Så tänkte jag på faffa och på hur han orkar. Och på hur mycket jag älskar dem båda, och så hoppades jag att allt är bra med dem. Så att de får öppna sina klappar och fira jul tillsammans också i år.

höh

Ooorka med långsamma fotohanteringsprogram när man vill beställa foton på nätet. Lätt och snabbt ska det ju gå, det ska kännas som att man viftar lite över tangentbordet med vänster hand och så ska det vara KLART. Fattar dom inte att min bebis inte sover i all oändlighet och jag har annat jag också vill få gjort före hon vaknar? Har inte detta tagits upp när de höll möte senast, har inte datanissen briefats ordentligt, va? Vi skakar upprört på huvudet, t-t-t.

Okej, cut. Nu skriver jag såna där fjantigheter igen som jag gör när hjärnan börjar lida av syrebrist. Ut på promenad med mig och sessan, marsch!

Hur gick det sen?

Nå fick jag sova? Svar: ja det fick jag. Applåder, hurrarop, publiken gör vågen! Så himla skönt att jag fattade att be J sköta hela natten och ge sessan flaska så att jag skulle få sova. Fast mot morgonnatten låg jag ganska länge vaken och undrade om han säkert hade dragit täcket över henne ända upp till hakan, så hon nu bara inte fick kallt. Senare på dagen slog åter denna modersinstinkt i när sessan låg på en filt på golvet. Hon nös till och jag satte genast en ylletröja på henne. Varpå J sade sig äntligen förstå varför hans mamma alltid måste tvinga på honom en halsduk när han var liten och råkade nysa för att det kliade lite i näsan.

Det prutthurtiga inlägget (hahaa, fooled ya)

Okej peepsons, som alla bebisföräldrar dras jag med sömnbrist men nu börjar den faktiskt bli akut. I och för sig är min toleransgräns för sömnbrist exceptionellt låg, typ i klass "klarar sig inte utan sina åtta timmar". Borde göra något åt det. Kanske börja dricka kaffe igen? Eller väntas nu, kaffe är ju dåligt för sömnen. Doing. Hallååå? Vem är lite trött i skallen?

Den senaste veckan har det inte riktigt fungerat varken med öronproppar eller utan, sovandet alltså. Jag skyller på en statisk livsstil och för mycket socker. Låter detta bekant? Kanske något jag har sysslat med på heltid under de senaste månaderna? Check. Det känns onekligen lite lame att befinna sig på bristningsgränsen efter bara en vecka av högst någon timmes sömn per natt. Jag har på känn att många mammor och pappor bara skulle skratta nedlåtande och säga "I wish!"

Tur att har jag packat ner martyrkåpan (av någon anledning är det en kåpa, fråga int för jag vet int) för länge sedan, har med andra ord inget som helst behov av att verka piggare eller mer intresserad än jag i själva verket är just nu. Som tur verkar svärmor och svärfar förstå när jag bara nickar lite trött och svarar med ett urvattnat "mmm" på allting. De verkar närmare bestämt inte bry sig så farligt om omgivningen bara de får ha sessan i famnen. Passar mig särdeles bra, skönt med lite avlösning. Snälla snälla, om jag får sova i natt lovar jag att sakna sessan varje minut jag inte har henne imorgon.