Det sköna livet

Ja, alltså det sköna livet är ju tillbaka. Se föregående inlägg. Det är inte så att jag skulle ha full koll eller allt i balans just nu, men det är inte det det handlar om längre. Jag nöjer mig med att faktiskt hinna pynja på alla femtioelva saker som ska pynjas på, en i sänder och lite åt gången. Jag nöjer mig med små lediga stunder med tekopp och dator. Cykelturer i vårluft. Hemmastunder med de mina, sådana där viktiga stunder med närvaro, både i det sköna och det lite jobbiga. Jämn vardag, ni vet.

Bye bye

Mina damer och herrar: tunneln är slut nu. Flyttunneln, orkamedallttunneln. Det kommer säkert nya tunnlar i framtiden, men just nu bryr jag mig inte om dem. Skumpa har korkats på Vårdberget, glada visor sjungits med kära vänner, smaskig traktering avnjutits i gemytlig stämning ond så vaitär ond så vaitär.

Nu grejar vi här hemma en tid framåt. Men träffar också vänner och har ett liv, liksom. Har jag bestämt.

Prinsessan har blivit stor nu

Näe, den här veckan asså. Massor med jobb, massor med skoluppgifter och examensprestationer på kommande, konsert på torsdag, hemmet ännu nerpackat till största del, och så ska man ta sig till och från dagis och till och från jobbet och till och från konsis och till och från butiken... och vara superkoncentrerad och effektiv precis hela tiden. Nej nu. Stopp!

Sedan jag har blivit vuxen har jag mer och mer börjat lita på att jag faktiskt duger fast jag flyttar deadlines lite framåt och resonerar med den ena och andra instansen om varför saker och ting inte kan presteras till hundra procent just nu. Och nu är det sannerligen hög tid att göra just det.

Eller först lunch och frisk luft. Sen allt annat.

Håh.

Superhjältarna

Vet ni jag var nog hemskt orättvis mot svärmor och svärfar nyss (se förförra inlägget). Dessa människor, de är nämligen helt formidabelt hjälpsamma. Ärligt talat vet jag inte hur det hela hade gått utan dem. Eller jo, jag vet nog: inte helt smidigt och kanske till och med åt skogen. Låt mig illustrera:

Flyttdag. Hemmet är nerpackat i lådor och Ikea-kassar, det står en lastbil nere utanför vår dörr och i bostaden surrar det av folk som frågar efter instruktioner och bär ner grejer för brinnande livet, som om de tävlade på TV. Det har utlovats smörgåsar till flyttgänget, de ska bredas och plastas in. Jag är egentligen sjuk och borde ligga raklång och vila. Låter med andra ord Johan chefa över bärandet, jag fixar smörgåsarna. Men Julia då? Inga problem, henne har svärmor tagit hand om. De är ute på gården tillsammans och flickan får lunch där ute också, allt okej.

Jag har bestämt att alla mattor ska ges en omgång med piskan före de lyfts in i flyttbilen. Inget gammalt damm med till det nya hemmet, liksom. Jag säger det högt några gånger, men alla är ju upptagna med att bära. Till sist hör jag piskljud från gården och mycket riktigt – där står svärfar och piskar mattor i nästan en timme. Mattorna blir rena och jättefina, och jag blir jätteglad.

Bara några timmar senare är den gamla bostaden tömd och hela lasset har burits in i den nya. Men nu är alla svimfärdiga av allt kånkande och hungriga som vargar, det måste fixas lunch! Heej lugna puckar, svärmor har redan fixat det. Och vad är denna doft... ? Jo, det finns en plåt med bullar i ugnen. Och ser man på, svärfar har monterat ihop köksbordet så vi inte behöver äta på golvet. Efter soppan, till vilket det serveras karelska piroger och rågbröd plus två sorters pålägg, förflyttar vi oss till vardagsrummet (där svärfar redan igår monterade ihop matbordet), och pustar ut med kaffe och bulla plus en sagolik hallonrulltårta som svärmor har bakat. När resten av gänget har stuckit, mätta och belåtna, ordnar dagens två superhjältar hastigt och lustigt in det nödvändigaste i köksskåpen så att golvet blir tomt från lådor. Sen skålar vi med skumpa som svärmor köpte med sig från båten. Den råkar vara min favorit, Freixenet Cordón Rosado Brut.

Nästa dag: vi får sova ut medan svärpappisarna ger Julia frukost och underhåller henne. När vi har stigit upp går svärmor ut med flickebarnet så det finns tid för en kopp te i allsköns ro i köket, och sen sticker alla utom jag och lilltösen iväg till gamla bostaden för att städa och tömma det sista ur några garderober och ur förrådet. Eeeh alltså say what? Efter alla gårdagens fysiska påfrestningar orkar dessa snart sextioåringar åka och städa? Fast det strikt taget inte ens är så bråttom med den saken. Vid det här läget har min beundran för dem nått stratosfären och är på god väg ut i yttre rymden.

Såna svärföräldrar har jag, peeps. Los súpersuegros. Och om en yttepytteliten del av mig måhända känner sig lite överkörd ibland, så är det lika oviktigt som en fluglort mot den tacksamhet jag känner för all hjälp vi får och alltid har fått. Det är nog så att jag rent av dyrkar dem lite just nu.

Touchdown

Hej från nästan Katrinedal. Alltså det skulle vara så fint att bo bara några hundra meter längre västerut, så kunde vi säga att vi bor i Katrinedal, det låter så fint. Men vi bor alltså i Harittu. Det låter också helt... Nja. Höm. Lite som Runosbacken, sitter inte riktigt i munnen. Ha-rit-tu, det låter som harakka och ett mycket fult finskt ord tillsammans. Hehehe, och eftersom jag är lite vrickad i huvudet efter min språknörd till far så sitter jag nu och tänker ut vad motsvarande namn skulle bli på svenska. Om harakka är skata... så bor vi i Skatitta. Hahahaha neeej jag är för lustig nu...

Slap. Okej, seriös töntvarning. Pust.

Innerst inne är jag antagligen lit frustrerad över att vara så jädrans krasslig att jag bara orkar sitta på soffan och gosa med paddan fast det finns tolvmiljonertusensjuhundra lådor att packa upp. Men åhå. Kyll se siitä.

Goodbye

Sista natten här. Känns så konstigt. Men det som känns ännu konstigare är att det är svärmor och svärfar som får sova första natten i det nya hemmet, alltså den här natten. De har tagit med sig ett matbord med tillhörande stolar, två madrasser och halva köksutrstningen i släpkärran. Inte så att de inte skulle rymmas hit, utan de är bara så nyfikna (och så är det ju onekligen lite luftigare att vistas i rum där det ekar).

Alltså det är något som stör mig nu. Ha, jag vet exakt vad det är: någon inkräktar på mitt nya revir. Men det är ju bra att det nya hemmet redan känns som ett revir, får man väl resonera.

Härregud imorgon flyttar vi härifrån. Hej då.

Midnattssamtal med herr Filbunke

Den här veckan är jag Prinsessan Otålig. Otålig på att få få inreda mitt nya hem, främst. Igår efter läggdags hade vi en lång diskussion med Johan som började med att jag sade något om att hinna sätta upp fönsterhyllor före vi flyttar in, så vi kan ha ljus och växter på dem. Om vi då utgår ifrån att min karl, som med van hand åtar sig allehanda husliga sysslor varje dag, ändå kanske upplever det en smula ansträngande att prata heminredning, så kan ni gissa vilken framgång mitt förslag hade vid midnatts tysta stund, i raklång ställning och med ena örat mot kudden. Så här efteråt sett var tajmingen kanske inte den bästa möjliga, nej.

Jag fick dock löfte om att han sätter upp fönsterhyllor sen när vi har fått möblerna på plats och kollat att det finns gott om plats och ser bra ut. Vilket låter mycket vettigare än min plan att lägga till ett ytterligare stressmoment till den här smockfulla flyttveckan. Ba hur tänker jag ibland?