The bobbs, del 846

Jag är med magbobba, igen. Inget våldsamt denna gång, men jag mår ändå så illa och är så tom i huvudet att jag bara duger till att sitta eller ligga och göra ingenting. Jee. Åh, det är så bortkastat att ha en ledig dag då man är magsjuk.

Bomber och granater

Fjortonmånaderskrisen. Oh my frikkin' god. Den som vi trodde nådde sin spets kring jul, då vi var i Spanien och gullegrynet inte tålde minsta lilla kontakt med mormor, för det kunde bara finnas en mammafigur i huset. Den som går ut på akut mammasjuka och gnällighet och oro, i och med att barnet upptäcker sig själv som individ. Den lilla krisen.

Det vi erfor i Spanien, det var bara förspelet. Nu har den landat med sin fulla, monstruösa decibelstyrka. Men det märks bara när jag är med, för det är då hon blir helt hysterisk. Skriker och vrålar, gormar och skakar på huvudet och är inte nöjd, för hon tränar på att vara SUR och ARG, för farao! Blir inte förstådd, får inte som hon vill, blir förtvivlad och rasande om vartann. Arma dagar vad jag har ont i huvudet.


Samtidigt är jag så himla nöjd och glad att mitt barn utvecklas och fördjupar sin känsloskala och tränar på att hantera sina känslor och frustrationer. Jag får väl träna djupandning och krishantering och tålamod. Och kanske planera in massage eller något annat skönt typ riktigt snart.

Dumma Foreca

Jag inleder veckan med en bild som påminner mig om hur fint vinterväder vi hade förra veckan. Jag höll nämligen på att bli lite deprimerad i morse då jag kollade väderprognosen för den här veckan: noll, slask, mulet. Blä.

 Men visst märks det att det blir ljusare hela tiden, visst? Jo, det gör det! Tur att januari månad alltid går så fort och att det åtminstone någon vecka är soligt och vackert.

Märks det att jag har druckit två koppar grönt idag? De sa ba ping, ja e vaken för en stund sen.

Die Hard V

Hörni den där känslan när telefonen ringer och man ser att de ringer från dagis? Då man för en halv sekund blir helt kall i kroppen? Usch, säger jag.

Igår kom det ett sådant samtal, eller det försökte komma och det skulle ha kommit om inte jag hade tryckt av samtalet eftersom jag var mitt i en lektion. Sen när pappan ringer och berättar att de har ringt från dagis för att vår dotter har fallit och nästan bitit av tungan så får begreppet skuldkänslor en helt ny innebörd. Fast i samma sekund inser man att det är ju därför som det är så bra att det finns två personer de kan ringa. Men ändå.

Vitsi vad en tunga läker fort. Igår såg det jätteäckligt ut, och all fast föda utom ost och mjukt bröd var utesluten. Idag är det toppenhumör och dagisrumba som vanligt. Inte konstigt att jag ibland kallar dottern för Julia Die Hard.

Mitt envisa flickebarn

Det är en bestämd fröken som bor hos oss. Alltså jag undrar varifrån hon har fått det, hm-hmm. Om hon bestämmer att hon ska klättra upp på den lite för höga stolen, så ska hon göra det. Oberoende av hur många försök som krävs. Och sen lyckas hon också. Om hon inte vill sitta på pottan så är det så med den saken. Om hon vill göra själv går hon omedelbart till Defcon 5 om någon gör misstaget att hjälpa till.

Numera kan hon ta sig ner för trapporna från tredje våningen där vi bor. Fast hon har liksom förstått att på dagismorgnar är det mamma eller pappa som bär ner henne. Hon är inte dum, fast hon är envis. Jag har på känn att vi ganska snart kommer att vara experter på förhandling här i huset.

Spegeln sade: nej

Häromdagen när jag strosade runt i stadens shoppinghjärta Hansakvarteret beslöt jag att bjussa mig själv på en liten uppfräschning av vardagslooken. För tillfället består sagda look av diverse lager smink i puderform plus kajal och mascara. "Någo lite uppiffning kring ögonen" tänkte jag. Nere på Stockas bottenvåning stannade jag vid det alltid eftersuktade Mac-sminket och några minuter senare gick jag därifrån med en ny ögonskugga som skulle framhäva mina blå ögon utan att se för konstig ut. Den är liksom metalliskt orange, liksom.

Alltså hata vinter. Älska fint vinterväder, men hata vinter när man tittar i spegeln. På min vinterbleka hy (fatta, vi var i Spanien i två veckor och fick sol varje dag, och ändå är jag blek) ser ögonskuggan ut som om jag nyss hade gråtit eller är på vippen att göra det. Not quite what I was going for.

Den ögonskuggan får alltså vänta till typ juli. Under tiden tänker jag njuta av det helt überfabulösa vintervädret. Idag är jag med cykel!

Den nya looken

Faktum: förr tog det en halv dag att uppdatera blogglooken. Numera tar det en vecka. Sen nångång, när jag varken är småbarnsmamma eller jobbar och studerar samtidigt, kommer jag att undra hur jag riktigt bar mig åt för att överhuvudtaget hinna skriva blogg.

Känslan av triumf är med andra ord total.