Hörni den där känslan när telefonen ringer och man ser att de ringer från dagis? Då man för en halv sekund blir helt kall i kroppen? Usch, säger jag.
Igår kom det ett sådant samtal, eller det försökte komma och det skulle ha kommit om inte jag hade tryckt av samtalet eftersom jag var mitt i en lektion. Sen när pappan ringer och berättar att de har ringt från dagis för att vår dotter har fallit och nästan bitit av tungan så får begreppet skuldkänslor en helt ny innebörd. Fast i samma sekund inser man att det är ju därför som det är så bra att det finns två personer de kan ringa. Men ändå.
Vitsi vad en tunga läker fort. Igår såg det jätteäckligt ut, och all fast föda utom ost och mjukt bröd var utesluten. Idag är det toppenhumör och dagisrumba som vanligt. Inte konstigt att jag ibland kallar dottern för Julia Die Hard.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar