Fjortonmånaderskrisen. Oh my frikkin' god. Den som vi trodde nådde sin spets kring jul, då vi var i Spanien och gullegrynet inte tålde minsta lilla kontakt med mormor, för det kunde bara finnas en mammafigur i huset. Den som går ut på akut mammasjuka och gnällighet och oro, i och med att barnet upptäcker sig själv som individ. Den lilla krisen.
Det vi erfor i Spanien, det var bara förspelet. Nu har den landat med sin fulla, monstruösa decibelstyrka. Men det märks bara när jag är med, för det är då hon blir helt hysterisk. Skriker och vrålar, gormar och skakar på huvudet och är inte nöjd, för hon tränar på att vara SUR och ARG, för farao! Blir inte förstådd, får inte som hon vill, blir förtvivlad och rasande om vartann. Arma dagar vad jag har ont i huvudet.
Samtidigt är jag så himla nöjd och glad att mitt barn utvecklas och fördjupar sin känsloskala och tränar på att hantera sina känslor och frustrationer. Jag får väl träna djupandning och krishantering och tålamod. Och kanske planera in massage eller något annat skönt typ riktigt snart.
1 kommentar:
Svår balansgång mellan att förstå ett beteende och låta barnet förstå var beteendegränserna går. För den insikten måste också planteras förr eller senare. Men det är inte lätt att hantera intelligenta barn...
Skicka en kommentar