intresseklubben, varsågoda

Det är många I-landsproblem nu. Vilket å andra sidan är helt super, för det betyder att allt egentligen är ganska så bra. Rutinerna funkar, jag är inte överbelastad (ööömmmm... Nej, alltså faktiskt inte. Vilken känsla.), vi är relativt friska och krya, gullefjunet är gulligt och håller på som vanligt, jag har jobb och kan betala räkningarna... allt är liksom perusbra.

Men I-landsproblemen, jå. Just nu har jag till exempel problemet att de serverar en alldeles för god pannkaka med sylt och vispgrädde här på konsis kafeteria, just på torsdagar, just den dag jag har sånglektion efter lunchen. Det känns så fruktansvärt orättvist att måsta välja att antingen ha en bra lektion utan slem i halsen eller njuta av den himmelskt goda pannkakan. Idag valde jag pannkakan. Åh, den var sjuktsjuktsjukt god. Harklekrasslehostleharkle.

Den perfekta lördagen

Ge mig fler sådana här lördagar, snälla. Inget särskilt program, vilotvång pga hosta - vilket innebär förbud att städa och feja - så att det bara återstår att ta det lugnt. En liten flicka som är till lika delar busig och gullig och som kommer och pussar mamma på kinden när jag ber om det, sol och minus tio, böckling med potatismos till middag, bastu efter det och nu filmmys i soffan med min gose-Johan.

Det känns så himmelens skönt. Även om jag lider av en jobbig sömnbrist sedan en vecka tillbaka på grund av restless legs och/eller hosta. Det är småpotatis jämfört med hur skönt det känns nu.

livet utan bil

Nu när vi för tillfället åker buss till och från dagis*, med byte vid Salutorget och allt, så har Julia lärt sig att säga "sssch" och föra händerna isär och samman igen, på samma sätt som bussdörrarna gör. Samt att peka på lamporna i taket, sätena, stoppknapparna och trappstegen, och gatulyktorna som susar förbi utanför.

Men snart hörni, snart tar mina distraktionsknep slut för de långa bussresorna. Suck, även om vi hittar en lämplig bil snart så vill jag flytta å det kvickaste bara för att ha promenadavstånd till dagis. Svärmor (som är finskspråkig) talade häromdagen om att vi ju har ett finskt dagis här i faggorna, helt i samma kvarter nästan. Nej, är min reaktion. Mitt barn kommer att omges av finskan hela sitt liv (om hon bor kvar i Finland) så jag vill att hon ska växa upp med känslan att det finns ställen och sammanhang i hemlandet, utanför familjen, där svenskan lever och är det naturliga valet.  Detta är vad det innebär att tillhöra en språkminoritet, att måsta jobba lite extra hårt för att modersmålet ska finnas med i ekvationen. I vårt fall innebär det en sträcka på 7 kilometer till dagis, 15 minuter med bil eller 35 minuter med buss. Varsågoda, det var dagens I-landsproblem.

Nu ska jag analysera en sonat.
 *Stulen bil och allt det där.

Top secret, here we go again

Prinsessan är på hemligt uppdrag igen. Hejdå, lugna morgnar vid köksbordet. Hejdå, pyjamasonsdagar. Hejdå... Nä förresten, hej sjuttons stora JOBB. Som ska utföras på krypterade filer och hemlig dator på hemligt ställe någonstans i Åbo. Nåjaa, inte så hemligt eftersom jag nog har berättat om dylika uppdrag åt ganska många av er tidigare. Obs, herr X: utan att avslöja några detaljer som kan äventyra uppdragets konfidentialitet,  ni förstår, öhöm.

vardagsförträngandet

Efter att ha gästat fyra olika europeiska flygplatser är vi lyckligt hemkomna och har sovit som stenar i sex timmar. Nu medan flickebarnet sover siesta i egen säng har jag så här mycket godis att bläddra igenom. Tror ni att jag hinner på en och en halv timme?

Jee hemkomstläsning.

Checklistan

Herrejess vilken sistadagsväxel vi hade på igår.

Idag säger vi adios y gracias till mommo och moffa i Torrevieja och susar över Europakartan upp till Åbo. Så plötsligt blev gårdagen, sista hela dagen på en ganska lat och lös tvåveckorssemester under vilken dagarna liksom bara har flutit in och ut ur varandra, helt HC-späckad med upplevelser. Några plock ur den avverkade checklistan:

- Vi har varit ute på vågbrytaren en sista gång, alla tre. Solen sken och det var urskönt.

- Vi har ätit stora, feta churros doppade i rykande varm choklad. Dessutom från inget mindre än Chocolatería Valor, det dyraste och bästa stället i stan.

- Vi har sett de tre vise männen anlända med båt i hamnen och bevittnat början av deras kavalkad längs stadens gator. Morer, romare, hästar, konfetti och godis, pipor och cymbaler. Vågbrytaren och hela hamnområdet var fullpackade med folk.

- Vi har ätit roscón de reyes, en traditionell spansk kringla som det hör till att man äter i samband med förenämnda häppening. I princip ska den ätas dagen efter, alltså den 6 januari, men vi åker ju imorgon och Karins man Fran bjöd dessutom på roscón som han bakat själv. Gott gott!

- Vi har ätit av mammas kalasgoda linssoppa ute på balkongen, där det var hett. Julia har fått gå nakupelle i flera omgångar ute på balkongen för att tanka D-vitamin.

- Jag har gått hos min hovfrisör här i Spanien och fått en snygg ny frilla för en minimal slant.

- Jag har ätit pipas (solrosfrön med saltat skal som man biter i för att få fram fröet), gusanitos (små majsbågar som smakar ingenting) och Pictolines (eukalyptuskarameller) och fått en helt sjuk känsla av dejà vu från gymnasietiden.

- Jag har blivit fotad i ny outfit och ny frilla medan jag äter pipas.

Kort sagt: tack, alla inblandade för en skön och fin semester! Det här lever vi länge på.

Julias år så här långt

What a difference a day makes, skulle Julia säga om hon kunde engelska. Nåja, alltså om hon kunde tala och kunde engelska.

Det hela började med russin och en Babybel-ost.

Måndag, den 31 december. Sessan har hamnat i en till synes oändligt stor butik och tvingas rulla korridor upp och korridor ner i sittkärran medan mamma snarvlar med några helt okända tanter. Sessan har, inte helt oväntat, skittråkigt. Mamma, som i sin kristallkula har sett att detta skulle hända, är förberedd och serverar näve på näve med russin. Allt går åt, om nom nom säger det bara. Ganska snart tar russinen slut, och nu misstänker mamma att kristallkulan inte vet allt för den lilla pippin fortsätter att gapa högljutt men mamma har inget mer att ge. Och då, ser man på, råkar de promenera förbi Babybel-ostarna i mejerihyllan. Kunde inte ha kommit passligare. Mamma tycker visserligen att gullungen nog har ätit ganska mycket redan (ett halvt äpple, två knackkorvar, två stora skivor ost, pepparkaka, en och en halv deciliter russin) men att hon väl kan få undersöka en av de runda ostarna med plasthöljet på.

Fem och en halv sekund senare har den hungriga lilla pippin pillat upp plasthöljet och tryckt i sig hela osten, med rött vaxskal och allt. Det enda mamma lyckas rädda är den lilla plastremsan som man ska dra i för att bryta sönder vaxskalet. Faaaan. Okej, nu får det räcka. Fast hon bara gapar och gapar och vill ha mera ost. Ost, ost ost! Nä, nu tar vi de här Mikadopinnarna med choklad istället som finns så lämpligt vid kassakön (återigen hyllar vi den som planerat varuplaceringen), och så får det lilla matvraket tre chokopinnar. Nu har matvraket fått i sig så mycket godis att hon hoppar upp och ner i sittkärran och tycker att allt är skitkul. Mamma har storhandlat inför nyårsmiddagen med kompisarna utan några värre incidenter och tycker på det stora hela att dagen har varit ganska lyckad.

Men.

Nästa dag är gullefjunet plötsligt på asigt humör och det klarnar ganska kvickt varför: ont i magen, ruttet bajs och illröd rumpa. Minsta beröring i det ömma området leder till olidlig smärta, stackars liten. En kräm lånas av en kompis, en annan köps från apoteket och så börjar kuren. Blöjfritt utom på natten, absolut inga fuktservetter, insmörjning med ömsom ena krämen, ömsom den andra, och hela tiden gör det jätteont. Följande dag är det lite bättre, men ännu gör det ont. Blöja är fortsättningsvis uteslutet, därmed också parkbesök.

Och så idag: allt är fridens liljor. Krämerna har gjort sitt. Flickebarnet har fått frisk luft i två omgångar och sovit en lång uppfriskande dagslur däremellan. Hon har ätit med god aptit, varit på strålande humör nästan hela tiden och till och med varit inne hos tidigare lite suspekta men numera ganska trevliga och rent av roliga mommo i arbetsrummet, och lekt en lång stund där.

Pust, och tack och lov för det. Fast jag undrar fortfarande vart det där röda vaxet tog vägen. Om det inte kommer ut snart blir jag på riktigt orolig.

Några bilder från idag:

En av sex större och mindre lekplatser i närheten. Jee, omväxling!

Lunch på en av Torreviejas äldsta uteserveringar, Casino Cultural.

Wooow, en bautafontän!