Julias år så här långt

What a difference a day makes, skulle Julia säga om hon kunde engelska. Nåja, alltså om hon kunde tala och kunde engelska.

Det hela började med russin och en Babybel-ost.

Måndag, den 31 december. Sessan har hamnat i en till synes oändligt stor butik och tvingas rulla korridor upp och korridor ner i sittkärran medan mamma snarvlar med några helt okända tanter. Sessan har, inte helt oväntat, skittråkigt. Mamma, som i sin kristallkula har sett att detta skulle hända, är förberedd och serverar näve på näve med russin. Allt går åt, om nom nom säger det bara. Ganska snart tar russinen slut, och nu misstänker mamma att kristallkulan inte vet allt för den lilla pippin fortsätter att gapa högljutt men mamma har inget mer att ge. Och då, ser man på, råkar de promenera förbi Babybel-ostarna i mejerihyllan. Kunde inte ha kommit passligare. Mamma tycker visserligen att gullungen nog har ätit ganska mycket redan (ett halvt äpple, två knackkorvar, två stora skivor ost, pepparkaka, en och en halv deciliter russin) men att hon väl kan få undersöka en av de runda ostarna med plasthöljet på.

Fem och en halv sekund senare har den hungriga lilla pippin pillat upp plasthöljet och tryckt i sig hela osten, med rött vaxskal och allt. Det enda mamma lyckas rädda är den lilla plastremsan som man ska dra i för att bryta sönder vaxskalet. Faaaan. Okej, nu får det räcka. Fast hon bara gapar och gapar och vill ha mera ost. Ost, ost ost! Nä, nu tar vi de här Mikadopinnarna med choklad istället som finns så lämpligt vid kassakön (återigen hyllar vi den som planerat varuplaceringen), och så får det lilla matvraket tre chokopinnar. Nu har matvraket fått i sig så mycket godis att hon hoppar upp och ner i sittkärran och tycker att allt är skitkul. Mamma har storhandlat inför nyårsmiddagen med kompisarna utan några värre incidenter och tycker på det stora hela att dagen har varit ganska lyckad.

Men.

Nästa dag är gullefjunet plötsligt på asigt humör och det klarnar ganska kvickt varför: ont i magen, ruttet bajs och illröd rumpa. Minsta beröring i det ömma området leder till olidlig smärta, stackars liten. En kräm lånas av en kompis, en annan köps från apoteket och så börjar kuren. Blöjfritt utom på natten, absolut inga fuktservetter, insmörjning med ömsom ena krämen, ömsom den andra, och hela tiden gör det jätteont. Följande dag är det lite bättre, men ännu gör det ont. Blöja är fortsättningsvis uteslutet, därmed också parkbesök.

Och så idag: allt är fridens liljor. Krämerna har gjort sitt. Flickebarnet har fått frisk luft i två omgångar och sovit en lång uppfriskande dagslur däremellan. Hon har ätit med god aptit, varit på strålande humör nästan hela tiden och till och med varit inne hos tidigare lite suspekta men numera ganska trevliga och rent av roliga mommo i arbetsrummet, och lekt en lång stund där.

Pust, och tack och lov för det. Fast jag undrar fortfarande vart det där röda vaxet tog vägen. Om det inte kommer ut snart blir jag på riktigt orolig.

Några bilder från idag:

En av sex större och mindre lekplatser i närheten. Jee, omväxling!

Lunch på en av Torreviejas äldsta uteserveringar, Casino Cultural.

Wooow, en bautafontän!