hur det känns att vara mamma

Vem hade trott att Sessan idag har blivit antastad av picktanter och människor med snorsugare i högsta hugg från höger och vänster? Där sover hon i sin spjälsäng, djupt och fridfullt, efter att ha fått sig en gonattslurk och somnat på min axel.

Där stod jag i sängkammarens halvmörker med det varma lilla gullegrynet tryckt mot mitt bröst och andades in hennes närhet med läpparna mot den fjuniga hjässan. Plötsligt hördes en belåten och sömndrucken liten suck, och något djupt inne i mig smalt där och då.

hej kroppsfixering, vi möts igen

Pust, va skönt. Jag mår bättre. Det funkade.

Jag har firat genom att inleda den för januari månad traditionella sockerstrejken. Började alltså dagen med en mättande och nyttig frukost: te och smörgås, en med ost och skinka och en med apelsinmarmelad. AJ JO. Marmelad. Socker. Nå äsch. Hahaha, vilken perfekt start, just som det ska vara. Det är tanken som räknas.

I natt sov jag dessutom jätte, jättegott (och länge, Sessan väckte oss vid tio!) och drömde att jag var på semesterkryssning. Vet ni vad: att drömma att man är på semester är nästan lika skönt som att vara det. Detta firade jag genom att dammsuga här hemma och, OCH: moppa köksgolvet. Usch så det var dammigt och skitigt överallt, hu.

Dammsugningsoperationen avslöjade ett nästan ännu större problem: innehållet i min garderob har spritt ut sig över hela sovrummet. Det finns påsar och obestämda högar och korgar och shajt i varje hörn och vrå. Det mesta är kläder som jag inte ryms in i. Än. Just det, än. Se ovan. Detta var helt mitt eget val, att bli stor som en... val? Okej, som en minival då. Under graviditeten gällde regeln: Frossa. Nu. Medan du får. Nu är graviditeten över och nu väljer jag att ta tillbaka min kropp, en sockerfri dag i taget, ett yogapass i taget, en promenad i taget. Det är kanske inte så hälsosamt att hålla på så här men jag vet åtminstone precis varför jag gör det: njutningen är dubbel. Först får jag njuta av att äta godis, godis i mängder. Sen får jag njuta av känslan av att ta tillbaka makten och känna hur kroppen blir starkare och smidigare för varje dag som går. Jag lever hela tiden med känslan att jag borde bli vuxen och lägga av med det här, men hallåå. I något skede kommer min kropp och jag inte att vara bästisar längre, men just nu är vi det. Vi förstår varandra. Det tänker jag ta vara på.

vem hade gissat det

Stort på bebisfronten: Sessan har nu två helt synliga små tänder i nedre käken. Och ja ba Öh, what? Vad gör hon med tänder så här tidigt? Kommer det inte att dröja jättemånga månader förrän det börjar komma något tuggbart på menyn? Tänker hon börja tugga på mina bröstvårtor nu? Det var inte riktigt så jag hade tänkt mig när jag planerade att amma i nio månader. Är det här säkert helt normalt? Måste vi börjar vänja henne vid tandborste nu? Kommer hon inte att se lite daiju ut med bara två tänder i nedre käken? Höm, jag behöver uppenbarligen ta det lite lugnare med det här.

Än så länge tuggar hon som tur bara på sina många fina tuggleksaker, och på mammas finger om det erbjuds. Lägligt nog har hon dessutom lärt sig ett primitivt handgrepp som hon hela tiden jobbar hårt på att utveckla. Det innebär att hon kan ligga på golvet och hålla i sin tuggleksak helt själv. I flera sekunder. Upp till sju sekunder har jag räknat. Med lite mera träning så kan hon nog snart hålla i tandborsten.

när jag en gång har bestämt mig

Förkyld i två och en halv vecka nu. Att vara förkyld suger. Att vara förkyld med bebis suger... oh boy, gissa hur mycket.

I morse gjorde jag en deal med mig själv: nu prkl ska jag på riktigt ta det lugnt så att jag blir frisk. Helt frisk. Friskast i stan. Temat för resten av veckan är alltså: lugn. Jag tänker ta det så himla lugnt att luften omkring mig stannar. Got it? Feckin' Queen of Cool fram till måndag minst.

Lättare sagt än gjort med en ständigt hungrig bebis som dessutom håller på att få sina första tänder*.

Bah, säger jag. Det handlar om attityd. And I gotz the coolness.

*Två små vita taggar i nedre käken, prick på dagen då hon fyller tre månader.

Orka vara sjuk alltså. Visst har jag och vår soffa haft ett kärt återseende men jag skulle gärna återse andra saker också, helst ute i den friska luften. Host. Shajt. Återkommer sen när jag har något att berätta. Det vill säga sen när jag har gjort något annat än suttit i soffan och ammat/druckit te/tittat på TV/lekt med Sessan/övat mig på att snyta mig med en hand.

En prinsessa behöver vackra skor

Skor är som godis. Svåra att motstå, och inte nödvändigtvis så bra för hälsan. Jag anar att mina fötter redan nu muttrar besvärjelser och svordomar under bordet, men morsan tipsade om att man till festen kan ha med sig ett par bekvämare skor som man byter till sen när outfiten har uppvisats tillräckligt och ingen längre tittar på skorna.

Visst är de läckra?

bobbornas seger

Hej hej. Några dagar av sol och värme kvar, sen är det slut. Jag har varit ordentligt förkyld sedan förra inlägget, tappat rösten och allt, men nu börjar det kännas bättre igen. Alltså fatta, vi har haft sol och varmt varje dag, helt härligt väder, och jag har varit hes och hostig och usel i över en vecka. Trots att jag har gurglat och sköljt näsan med saltvatten varje kväll och preventivkurerat mig med C-vitamin, vitlök, ingefära, echinacea, the whole nine yards, för att inte bli hes och hostig och usel. Till den basilusk som slutligen vann kampen säger jag bara: det är foul play att antasta en stackars resenär på planet. Där sitter man och är illa tvungen att andas stinkande, osund flygplansluft i flera timmar. Ei näin.


Som tur har det inte gått någon nöd på Sessan, hon stortrivs här nere. Kolla bara: