Jag har skitsvårt att koncentrera mig just nu. Här sitter jag instängd i bankvalvet hos min uppdragsgivare och ska översätta x antal hemliga rader för att hålla tidtabellen, och det enda jag kan tänka på är:
- kvällens keikka på slottet, då jag ska vara en annan historisk figur än vanligt och sjunga andra sånger än vanligt. Kan jag sångerna utantill? Nej. Kan jag dialogen? Nej. Men lugna puckar, det finns mååånga timmar att öva ännu.
- att jag imorgon har min första riktiga konsert som dirigent för Kulkuset, och på något sätt ska jag samla mig, fylla mig till bredden av inspiration och humör, och dra showen. Men hej, det är imorgon.
- att det är lite absurt att jag ska göra allt det här, då jag fortfarande lider av zombiehuvud efter en veckas hostande om nätterna, trots att jag de senaste nätterna har lyckats sova sisådär. By the way, Codesan, I love you.
- att jag ännu igår satt och kände mig totalt uppgiven över detta med konsertdress. Tygerna jag beställde till en ny klänning kom aldrig, alltså på riktigt. Beställ tyger från kankaita.com på egen risk, ni är varnade. Sen gick jag till Eurokangas, presenterade modellen och bad om råd. En massa folk i kö, otålig stämning, men jag hade en mission och tänkte inte gå därifrån utan tyg till min klänning. Så kom en varuvagn inrullande och där! Där fanns plötsligt en rulle tyg som var perfekt på alla sätt, och som var det enda i hela affären som passade till överdelens tyg. Ett av mitt livs märkligaste och lyckligaste sammanträffanden, kändes det som, fast jag knappt lyckades manifestera min lycka på utsidan, så trött var jag, Försäljerskan var däremot eld och lågor. Nu finns tygerna hos sömmerskan och det är minst sagt pirrigt. Men imorgon får jag lov att bära en lånad gravidblåsa. Den är helt fin den också.
fredag 21 november 2014
fredag 14 november 2014
Ett nyårsmål mitt i november
Ni vet den där fisken i Finding Nemo som har ett tre sekunders minne? Det är jag, i ett nötskal. Okeeej okeeej, det är en lindrig överdrift. Å andra sidan är det, i mitt fall, en rak underdrift att bara använda ordet "glömsk". Vi behöver inte gå in på detaljerna.
Ni vet min lillebror Henrik, han som bor i England? Han påstår att han minns hur han låg på skötbordet som baby och kissade i en lång stråle när mamma bytte på honom. Mitt tidigaste minne är... tja, eh. När jag fick en leksaksugn i födelsedagspresent (julklapp?) av fammo och faffa när jag var... jag tänker bara gissa vilt och säga fyra? Nej, det är lögn, jag minns en vit jättenalle som jag fick som ännu yngre. Men bara för att den finns på foto, och leksaksugnen finns också på foto. Det finns foton från somrar och skolstarter och jular, och dem minns jag (vagt). Men det som inte finns på foto, det finns inte mer (måhända är det också en överdrift, jah... är man allergisk mot överdrifter så ska man inte öppna internet).
Det påstås att känslor är naturens mekanism för att bränna fast minnen i hjärnan. Minnen är, i grund och botten, information som vi behöver för att överleva. Tänk nu att du blir anfallen av en sabeltandad tiger utanför din grotta, överlever nätt och jämnt, och så kommer tigern igen och du ba "åå, söt liten kisse, paj paj". Inte särskilt lyckat ur överlevnadssynvinkel. Vi behöver minnas. Ju starkare känslorna kopplade till ett minne är, desto tydligare blir minnet och desto längre har man det kvar.
Så, Finland anno 2014. Vi lever bekvämt i uppvärmda hus och hotas på sin höjd av stress, diabetes, halkolyckor och sånt. Men fortfarande behöver vi vårt minne, om inte för att överleva så för att leva någolunda smidigt. Och jag upplever ibland, mycket konkret, att saker skulle funka mycket smidigare om jag inte var så duktig på att glömma bort en massa stuff, hela tiden. Plus att det vore trevligt att minnas sitt eget liv. Igen, inga detaljer behövs i just det här inlägget.
Helt filosofiskt undrar jag: det jag inte minns, både det stora och det lilla, har jag glömt bort det för att jag inte har haft känslorna påkopplade? Lever jag mitt liv... utan att vara fullt närvarande? Eller med känslorna på annat håll än det jag håller på med?
Ibland ser ni, ibland kommer det en underbar stund som jag verkligen, verkligen skulle vilja minnas resten av livet, men jag blir bara färdigt ledsen för jag vet att jag, med största sannolikhet, kommer att glömma den. För att jag inte är fullt närvarande, för att min hjärna alltid blickar framåt och tänker, planerar, greppar febrilt efter nya saker att bearbeta. Det är ett faktum, livet går på högvarv med jobb, barn och hela faderullan, och jag är jag, hänger duktigt och effektivt med.
Men jag är 35 år gammal nu, och det här duger inte för mig längre. Nyårsmålet för 2015 är kort och gott: förändring. Jag vill leva mitt liv så att jag kommer ihåg att jag har levt det. Om det här är en trettioårskris, så vill jag komma ihåg den också. Deal?
Ni vet min lillebror Henrik, han som bor i England? Han påstår att han minns hur han låg på skötbordet som baby och kissade i en lång stråle när mamma bytte på honom. Mitt tidigaste minne är... tja, eh. När jag fick en leksaksugn i födelsedagspresent (julklapp?) av fammo och faffa när jag var... jag tänker bara gissa vilt och säga fyra? Nej, det är lögn, jag minns en vit jättenalle som jag fick som ännu yngre. Men bara för att den finns på foto, och leksaksugnen finns också på foto. Det finns foton från somrar och skolstarter och jular, och dem minns jag (vagt). Men det som inte finns på foto, det finns inte mer (måhända är det också en överdrift, jah... är man allergisk mot överdrifter så ska man inte öppna internet).
Det påstås att känslor är naturens mekanism för att bränna fast minnen i hjärnan. Minnen är, i grund och botten, information som vi behöver för att överleva. Tänk nu att du blir anfallen av en sabeltandad tiger utanför din grotta, överlever nätt och jämnt, och så kommer tigern igen och du ba "åå, söt liten kisse, paj paj". Inte särskilt lyckat ur överlevnadssynvinkel. Vi behöver minnas. Ju starkare känslorna kopplade till ett minne är, desto tydligare blir minnet och desto längre har man det kvar.
Så, Finland anno 2014. Vi lever bekvämt i uppvärmda hus och hotas på sin höjd av stress, diabetes, halkolyckor och sånt. Men fortfarande behöver vi vårt minne, om inte för att överleva så för att leva någolunda smidigt. Och jag upplever ibland, mycket konkret, att saker skulle funka mycket smidigare om jag inte var så duktig på att glömma bort en massa stuff, hela tiden. Plus att det vore trevligt att minnas sitt eget liv. Igen, inga detaljer behövs i just det här inlägget.
Helt filosofiskt undrar jag: det jag inte minns, både det stora och det lilla, har jag glömt bort det för att jag inte har haft känslorna påkopplade? Lever jag mitt liv... utan att vara fullt närvarande? Eller med känslorna på annat håll än det jag håller på med?
Ibland ser ni, ibland kommer det en underbar stund som jag verkligen, verkligen skulle vilja minnas resten av livet, men jag blir bara färdigt ledsen för jag vet att jag, med största sannolikhet, kommer att glömma den. För att jag inte är fullt närvarande, för att min hjärna alltid blickar framåt och tänker, planerar, greppar febrilt efter nya saker att bearbeta. Det är ett faktum, livet går på högvarv med jobb, barn och hela faderullan, och jag är jag, hänger duktigt och effektivt med.
Men jag är 35 år gammal nu, och det här duger inte för mig längre. Nyårsmålet för 2015 är kort och gott: förändring. Jag vill leva mitt liv så att jag kommer ihåg att jag har levt det. Om det här är en trettioårskris, så vill jag komma ihåg den också. Deal?
söndag 9 november 2014
Körmusik + cirkuskonst = Sant! (Underrubrik: En yr och gravid kvinna på äventyr i storstaden)
Helsingfors, Helsingfors. Det var på tiden att vi fick lite kvalitetstid tillsammans, storstaden och jag. I detta fall var det dessutom kvalitetstid mellan storstaden, det lilla busfröet som sparkar i magen och jag. Och till min make, som gladeligen tog treåringen med sig och åkte ut till skärgården över helgen, fast det betyder att vi inte firar farsdagen tillsammans, säger jag: I'm a lucky cheese.
Några timmar på sig att vara för sig själv i centrum, vad gör man då? Allt kan sammanfattas i tre ord: Fika. Med. Bok.
Att se något nytt är också kul. Fridens kapell i Kampen var en speciell upplevelse.
Och sen, när mörkret faller, kan man ägna sig åt att yra och stressa lite, bara för att inte tappa vanan. Jag valde denna gång att ta fel spårvagn till kära Heddy som inhyste mig som nattgäst. Samt att åka nämnda spårvagn hela vägen tillbaka till Stockmann i misstag, bara för att ändhållplatsen naturligtvis kom för snabbt på och jag inte märkte att vi vände om. Samt att inte inse mitt misstag utan att ta samma spårvagn en gång till, stiga av vid ändhållplatsen och gå vilse upprepade gånger, trots navigator i både paddan och telefonen. Håh. Men hej, vid det här laget skulle jag nästan bli besviken om det inte skulle hända något pinsamt när jag är på resa.
Och det finns mer. Hm... Nä. Jag struntar i att berätta hur jag nästan missade konserten pga ytterligare såserier av dena typ, det är ju själva konserten jag vill berätta om!
Orsaken till att jag tog mig till Helsingfors denna helg var denna: Projektkören Exaudio gav en helt unik konsert tillsammans med cirkusskolan Cirkus Helsinki igår kväll. Helt otänkbart att missa det, särskilt för en f.d. Exaudioit som jag (Sjutton, vad det där "f.d." sved till... ). Det är inte bara det att kören i huvudsak består av goda vänner och människor som jag verkligen saknar när vi inte har setts ett längre tag. Det är det, att Exaudio gör sådant som ingen annan gör. Varje projekt handlar om att hitta något helt nytt, presentera något så urgammalt och t.o.m. slitet som körmusik på ett sätt som innehåller ett eller flera nya element. Utan att glömma själva musiken, som görs ambitiöst och krävande nivå. Det blir häftiga grejer, kan jag tala om för er. Gårdagens konsert var ett samspel mellan cirkuskonst och körmusik. Geyd, så bra det funkade! Glada, inpirerade ansikten, allt utantill efter första stycket, välklingande harmonier (trots de säkerligen trötta rösterna efter det intensiva övandet före... Tröttheten märktes bara på några ställen, själva helheten var ren och hel), tajta rytmer, akrobati och dans som följde musiken och gav den en helt ny dimension... Wow, vilket samspel! Jag satt där och sög i mig allt, och dessutom med lite nya ögon och öron, som kördirigent. Vitsi, vilken massa intryck att smälta. Va sjukt roligt!
Nu sitter en nöjd körnörd på tåget till Åbo, och tänker med värme på alla de fina människor hon har fått träffa/höra/prata med/kramas med denna helg. Ni vet vem ni är.
 |
| Jee, jag är i Helsingfors! |
Några timmar på sig att vara för sig själv i centrum, vad gör man då? Allt kan sammanfattas i tre ord: Fika. Med. Bok.
Att se något nytt är också kul. Fridens kapell i Kampen var en speciell upplevelse.
Och sen, när mörkret faller, kan man ägna sig åt att yra och stressa lite, bara för att inte tappa vanan. Jag valde denna gång att ta fel spårvagn till kära Heddy som inhyste mig som nattgäst. Samt att åka nämnda spårvagn hela vägen tillbaka till Stockmann i misstag, bara för att ändhållplatsen naturligtvis kom för snabbt på och jag inte märkte att vi vände om. Samt att inte inse mitt misstag utan att ta samma spårvagn en gång till, stiga av vid ändhållplatsen och gå vilse upprepade gånger, trots navigator i både paddan och telefonen. Håh. Men hej, vid det här laget skulle jag nästan bli besviken om det inte skulle hända något pinsamt när jag är på resa.
Och det finns mer. Hm... Nä. Jag struntar i att berätta hur jag nästan missade konserten pga ytterligare såserier av dena typ, det är ju själva konserten jag vill berätta om!
Orsaken till att jag tog mig till Helsingfors denna helg var denna: Projektkören Exaudio gav en helt unik konsert tillsammans med cirkusskolan Cirkus Helsinki igår kväll. Helt otänkbart att missa det, särskilt för en f.d. Exaudioit som jag (Sjutton, vad det där "f.d." sved till... ). Det är inte bara det att kören i huvudsak består av goda vänner och människor som jag verkligen saknar när vi inte har setts ett längre tag. Det är det, att Exaudio gör sådant som ingen annan gör. Varje projekt handlar om att hitta något helt nytt, presentera något så urgammalt och t.o.m. slitet som körmusik på ett sätt som innehåller ett eller flera nya element. Utan att glömma själva musiken, som görs ambitiöst och krävande nivå. Det blir häftiga grejer, kan jag tala om för er. Gårdagens konsert var ett samspel mellan cirkuskonst och körmusik. Geyd, så bra det funkade! Glada, inpirerade ansikten, allt utantill efter första stycket, välklingande harmonier (trots de säkerligen trötta rösterna efter det intensiva övandet före... Tröttheten märktes bara på några ställen, själva helheten var ren och hel), tajta rytmer, akrobati och dans som följde musiken och gav den en helt ny dimension... Wow, vilket samspel! Jag satt där och sög i mig allt, och dessutom med lite nya ögon och öron, som kördirigent. Vitsi, vilken massa intryck att smälta. Va sjukt roligt!
 |
| Enda bilden som yra jag knäppte på hela kvällen. |
Nu sitter en nöjd körnörd på tåget till Åbo, och tänker med värme på alla de fina människor hon har fått träffa/höra/prata med/kramas med denna helg. Ni vet vem ni är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)