Den galna kvinnans nerklottrade kalender har något att berätta

Livet, hörni.

Jag lever i postexamenstider. Låter det lugnt? Jag kan försäkra er om att dessa sannerligen inte är några slappa tider. In fact, jämfört med dessa tider var pre-examenstiden som en solsemester med pool och betjänter. När jag någon gång i framtiden läser om vad jag nu har på gång kommer jag bara lugnt att konstatera att jag inte var riktigt klok. Och det var inte alls meningen att det skulle bli så här.

Ni förstår, en viss sammankomst nalkas. Ett visst körjubileum, och i samband därmed kärt föräldra- och syskonbesök, med diverse möten och kaffedorior och tågresor och träffar. Och en begravning. Typ två veckors program att fördela på några dagar.

Före det måste jag klara sista tenten, ingen helt lätt grej.

Samt intensivjobba för att kompensera för den ledighet som behövs. För jag är, uuuh, my own boss.

Samt intensivöva för de två sista konserterna på konservatoriet.

Samt mentalt förbereda mig för diverse uppgifter under sagda körjubileum.

Och sist men verkligen inte minst: sy ihop en begravning. Ordna program, programblad, beställa blommor, sköta kontakter hit och kontakter dit, beställa tidningsannonser, planera och fundera och sitta till sent på kvällen med kalender och dator. Hinna med allt. Känslan att inte hinna sörja.

Ja, detta är ett stressinlägg. Nej, det är ingen panik. Jag bara tycker att det är så... typiskt allt det här.