Milstolpen

Några guldkorn från gårdagens feedback efter B-kursexamen i klassisk sång (ursäkta finskan):

- "Olet valovoimainen."

- "Kehityksesi on ollut valtavaa."

- "Tuntui, että tässä on laulun ammattilainen."

- "Barokkimusiikki ja moderni musiikki sopivat äänityypillesi erittäin hyvin."

- "Olet taitava kertoja, välität hienosti tekstiä ja tunnelmaa."

- "Olit rento ja kotonasi lavalla, yleisöllä ei ollut hitusenkaan hermostunut olo."



Allt detta var fint att höra, men för mig var följande det allra viktigaste och finaste:

- "Tekniikassasi on vielä kehitettävää."

Under en hel timme efter konserten var dessa kunniga människor helt fokuserade på just mig och min sångteknik, berättade vad som var bra och funderade på vad som ännu kunde förbättras. Jag fick flera fina aha-upplevelser, sådana som vanligtvis tar otroligt mycket tid och slit att uppnå på egen hand, och vi diskuterade vissa saker på otrolig detaljnivå, med konkret information som jag aldrig skulle ha fått annars. Som ett konsultteam, som i några timmar jobbade för mig. Gratis.

I min ålder av trettiofem vårar vet jag en sak: inget känns så tomt som att bli färdig med något. Att jag ännu har mycket att upptäcka och förbättra i min sångteknik är något jag själv vet bäst av alla, starkt självkritisk som jag är. Det kändes ändå bra att höra det ur andras mun, just tack vare att det var så sakligt, proffsigt och välmotiverat. Och därför att annars hade vemodet helt enkelt blivit för stort.

Fatta: det mål som har legat framför mig och motiverat mig i tre år är nu historia.

Det lilla vemodet är välkommet. Jag vill inte rusa vidare med mitt liv just nu, jag vill vara här och begrunda. Le för mig själv, njuta av små enkla saker och lägga om det mentala pusslet med nya bitar.

Ja. Fast. Det är... HÖM. Valborgsmässoafton idag. (-Kan vi skjuta upp det med en dag? -Nej, det kan vi inte. Det står i allas kalendrar. -Okej då.)

GLAD VALBORG!