Glimtar ur en trippig vecka

För snart två veckor sedan, under några få dagar, hände det en massa. Bland annat det här:

Fredag, 16 maj 2014. Praktiskt taget utexaminerade musiker Gräsbeck bjöd nyss anlända föräldrar och svärföräldrar på lunch i konservatoriets kafeteria. Julia gjorde en svepande gest med handen och sade: "esta es mi familia", det här är min familj. Sen rymde hon till Stora Förbjudna Trappan, föll huvudstupa ner för den varvid mamman här höll på att få en hjärttatack. Inte en skråma, till all lycka.  

Lördag, 17 maj: Vi klädde oss i svart och tog farväl av världens härligaste fammo, med tacksamt vemod och många underbara minnen i hjärtat. Kära älskade fammo, jag är för evigt din "hjärteklimp" och jag bara fattar inte att du aldrig mer kommer att bjuda oss på trerätters middag så vi blir helt proppmätta, eller stolt visa det senaste fotoalbumet du har lagat, eller berätta dina favorithistorier som vi kan utantill. Du var en stark, envis, begåvad, konstnärlig, kärleksfull kvinna med överdos av can-do-attityd. Nu lever du kvar i historierna, nu är det vår tur att berätta dem.

Jag provar på att le strax före jag ska upp på scen, ca 40 minuter efter att minnesstunden tog slut.  Från Nådendal bar det av till konserthuset i Åbo, med en hel del sistaminutenstress i magen och högsta proffsväxeln i för att precis lagom till pausen hinna klä om, lägga smink och sedan kunna stå på scen och dirigera en sång. Det var Florakörens 70-årsjubileumskonsert, det. Konserten lär ha varit jättelyckad, grattis Flora! På banketten efter konserten började leendena komma helt av sig själv, och vi hade riktigt roligt.

We don't change

Åter har vardagen fångat upp mig i sin karusell, före jag riktigt har hunnit smälta att den helknasiga, fullproppade veckan är förbi. Och att den dessutom gick vägen. Pretty much.

Men hej, för att vara helt, uppriktigt ärlig: jag njuter ju när det är mycket på gång. Fast det är hektiskt och intensivt, och krävande så sjutton. Det kluriga är att den optimala mängden "mycketpågång" ligger helt snudd invid gränsen till landet Stress och Rådd. Och där är jag, alltid antingen snudd invid eller, när jag har varit särskilt ivrig i planeringen, långa vägar över och förbi den magiska gränsen. För att citera Celine Dion, On ne change pas. Man förändras inte, nej.

Em, fast visst gör man det. Lite. Nå, här är sången i alla fall:

Would you believe... Schönberg?

Jag skulle skriva om morsdagen, som var fin och mysig, och om zarzueladuetten med studiekompisen från Teneriffa, som var sjuttons rolig att göra, och om allt möjligt. Men jag har bestämt att för en jobbande och studerande småbarnsmamma är det okej att säga: -Nä. Nu orkar jag på sin höjd sitta och glo på TV med ett glas vin.

Så det är vad jag har gjort med min ytterst blygsamma lediga tid (läs: pretty much non-existent).

Hissatenten gick ganska uselt. Av tolv musikstycken kände jag igen ett, och det gissade jag fel. Ottorino Respighi och Arnold Schönberg har nog inte helt samma musikstil, nej. Gissa hur kompetent man känner sig som musiker i det sammanhanget. Å andra sidan, jag gissade helt rätt på tre helt okända stycken, bara baserat på musiken. Och låt mig bara klargöra att styckena var avsiktligt obskyra, det var minsann ingen perus-Carmen.

Idag har det hänt något som jag visste att skulle hända, men ändå var jag plötsligt helt oförberedd. Det var sista dagen på konservatoriet och dessutom sista elevkonserten, avsked och tackord, vemod. Herregud, det har ändå varit tre år. Och tro mig, jag är utan ett uns av tvekan redo att gå vidare. Jag är trettiofem år gammal, och inte helt nybörjare. Men, jag har fått bra undervisning av riktiga proffs som har varit duktiga på att anpassa sitt grepp efter elevens nivå. Jag har ställt enorma krav på mig själv, och fått stöd och hjälp så att jag har uppnått mina mål. Dessutom, inget i världen slår att få syssla så intensivt med musik på så många olika sätt, eller att upptäcka så mycket ny musik praktiskt taget varje dag.

Mitt i allt det här intensiva hinner jag inte riktigt känna och tänka, så på ett sätt var det skönt att känna det vemodet, att känna något annat än vims och trötthet.

Imorgon blir det lite vims igen. Men på lördag säger vi farväl till min farmor, och då undrar jag vilken av känslorna som kommer att vara starkast. Eller nog vet jag. Saknaden.

Den galna kvinnans nerklottrade kalender har något att berätta

Livet, hörni.

Jag lever i postexamenstider. Låter det lugnt? Jag kan försäkra er om att dessa sannerligen inte är några slappa tider. In fact, jämfört med dessa tider var pre-examenstiden som en solsemester med pool och betjänter. När jag någon gång i framtiden läser om vad jag nu har på gång kommer jag bara lugnt att konstatera att jag inte var riktigt klok. Och det var inte alls meningen att det skulle bli så här.

Ni förstår, en viss sammankomst nalkas. Ett visst körjubileum, och i samband därmed kärt föräldra- och syskonbesök, med diverse möten och kaffedorior och tågresor och träffar. Och en begravning. Typ två veckors program att fördela på några dagar.

Före det måste jag klara sista tenten, ingen helt lätt grej.

Samt intensivjobba för att kompensera för den ledighet som behövs. För jag är, uuuh, my own boss.

Samt intensivöva för de två sista konserterna på konservatoriet.

Samt mentalt förbereda mig för diverse uppgifter under sagda körjubileum.

Och sist men verkligen inte minst: sy ihop en begravning. Ordna program, programblad, beställa blommor, sköta kontakter hit och kontakter dit, beställa tidningsannonser, planera och fundera och sitta till sent på kvällen med kalender och dator. Hinna med allt. Känslan att inte hinna sörja.

Ja, detta är ett stressinlägg. Nej, det är ingen panik. Jag bara tycker att det är så... typiskt allt det här.