Milstolpen

Några guldkorn från gårdagens feedback efter B-kursexamen i klassisk sång (ursäkta finskan):

- "Olet valovoimainen."

- "Kehityksesi on ollut valtavaa."

- "Tuntui, että tässä on laulun ammattilainen."

- "Barokkimusiikki ja moderni musiikki sopivat äänityypillesi erittäin hyvin."

- "Olet taitava kertoja, välität hienosti tekstiä ja tunnelmaa."

- "Olit rento ja kotonasi lavalla, yleisöllä ei ollut hitusenkaan hermostunut olo."



Allt detta var fint att höra, men för mig var följande det allra viktigaste och finaste:

- "Tekniikassasi on vielä kehitettävää."

Under en hel timme efter konserten var dessa kunniga människor helt fokuserade på just mig och min sångteknik, berättade vad som var bra och funderade på vad som ännu kunde förbättras. Jag fick flera fina aha-upplevelser, sådana som vanligtvis tar otroligt mycket tid och slit att uppnå på egen hand, och vi diskuterade vissa saker på otrolig detaljnivå, med konkret information som jag aldrig skulle ha fått annars. Som ett konsultteam, som i några timmar jobbade för mig. Gratis.

I min ålder av trettiofem vårar vet jag en sak: inget känns så tomt som att bli färdig med något. Att jag ännu har mycket att upptäcka och förbättra i min sångteknik är något jag själv vet bäst av alla, starkt självkritisk som jag är. Det kändes ändå bra att höra det ur andras mun, just tack vare att det var så sakligt, proffsigt och välmotiverat. Och därför att annars hade vemodet helt enkelt blivit för stort.

Fatta: det mål som har legat framför mig och motiverat mig i tre år är nu historia.

Det lilla vemodet är välkommet. Jag vill inte rusa vidare med mitt liv just nu, jag vill vara här och begrunda. Le för mig själv, njuta av små enkla saker och lägga om det mentala pusslet med nya bitar.

Ja. Fast. Det är... HÖM. Valborgsmässoafton idag. (-Kan vi skjuta upp det med en dag? -Nej, det kan vi inte. Det står i allas kalendrar. -Okej då.)

GLAD VALBORG!

En minisommar

Vilken gudomlig värmebölja. Åh, sol sol sol, finns det något bättre? Lakanfejs, adjö!

En sak jag är glad över: att jag kom över tröskeln att doppa mig i sjön efter bastun. Iskallt i några sekunder, men det dör man inte av. Känslan då man kommer upp är däremot inte av denna värld.

En sak jag är mindre förtjust över: att kroppen har blivit helt sockerberoende över påsk. Farao vad det går snabbt. Nu vill jag ha godis hela tiden. Alltså precis hela tiden. Åh, denna förbannelse.

Hoppas ni har haft en fantastiskt skön påsk!

Nervositeten

Oumaifrikkinsweetjesus. Imorgon börjar påsken, och efter påsken är det exakt en vecka kvar till B-kursexamen. Även känt som Mitt största eldprov som sångare. Någonsin.

Utåt är jag förväntansfull, trygg och målmedveten. Inåt är jag helt skitskraj.

Snälla snälla, låt mig inte låta falskt och låt mig inte se fjantig ut och låt rösten komma utan slem.

Återvinnarproffset

Jag har fått ytterligare en anledning att älska Internet.

(Å, så medveten jag är över hur detta måtte låta i yngre människors öron. Som att säga "att älska asfalt", eller "att älska elektricitet")

Den anledningen heter Tori. Tidigare var tori.fi sajten där andra sålde grejer, och jag köpte. Håh så jag åkte runt, till alla världens obskyra paikkor på jakt efter den perfekta prylen.

Sedan släpade jag mig över den mentala tröskeln att själv lägga upp annonser. Nuförtiden kommer folk hem till mig, sticker lite pengar i handen och far iväg med stuff som bara har legat och skräpat. Helt. Sanslöst. Bra.

Kärlekshat

Ge mig krafter... ge mig tålamod. Jag minns inte sedan när vi kör med samma arma kapitel av Dora Exploradora, i all oändlighet. I Julias värld handlar ALLT om Dora Exploradora just nu. Dora är en sydamerikansk flicka som drar iväg på olika äventyr och löser olika uppgifter för att hjälpa sina vänner. Detta gör hon tillsammans med sin kompis apan Botas och sin kusin Diego. Mellan varven pratar de lite engelska, med världens förfärligaste spanska brytning. Ibland sjunger de lite sånger, sällan rent. I just det här kapitlet, rumpfalskt. Gaaah. GAAAH!

Men nej, jag står mer än gärna ut, för den här serien är jättebra. Det är inte bara det att huvudfiguren är en rådig, modig tjej med en massa can-do-attityd; varenda uppdrag går ut på att räkna, kunna färger, kunna uppochner VS upprätt, sätta saker i rätt ordning, allt möjligt sanslöst bra. Och Julia är helt hooked. Det enda som ibland funkar mot gnället när TV:n stängs av är att hota med Dora-förbud nästa dag om gnället fortsätter. Vi har blivit tvungna att införa Dora-ransonering, ett kapitel per gång. Undantagsvis två. Och så har vi insett att eftersom Dora inte pratar svenska måste vi ge Dora "semester" varannan dag, för annars kommer det bara spanska ur TV:n i det här huset.

Här nyss när Doras största fans fick finna sig i att det var läggdags, och att mamma inte svarar fast det pratas genom dörren, hördes det först en "jaha"-suck. Sen började hon räkna som Dora, på engelska: uaan, tjuu, thrii, fåår, faaif, siks, seveen, eeit, naain, ten!

Nu tänker mamma ta en portion glass med kanel och titta på något helt annat på TV.

Den trötta och tacksamma kvinnan

Att få inte mindre än fyra olika stressiga uppdrag klara på samma dag, att stoppa skattedeklarationen i skattebyråns brevlucka och kyssa den stressen ajö i ett år till, att äta god lunch på Mami medan solen lyser ute...

... och att komma hem alla nästan samtidigt, lägga sig i soffan med dottern för lite chill, och som överraskning få en godnattsaga och höra henne sjunga en vaggvisa för mamma, hon som plötsligt är så stor att hon kan  precis allt vad mamma kan.

Känslan av lättnad, lugn och lycka.

Trettifem

"Födelsedag på en måndag, det känns inte så himla festligt", tänkte jag här förra veckan. Att fylla år är nuförtiden ingen stor grej, men det här med födelsedag ska nog ändå vara lite speciellt, jag ser åtminstone fram emot att dagen innehåller något extra. En gnutta lyx, mais oui. Därmed blev jag i en början riktigt, riktigt sur och tvär när jag insåg att det just precis till min födelsedag är den arma tiden på månaden då humöret oftast ligger åt det bitchigare hållet. Och att det till råga på jobbstress också plötsligt kom en keikka samma kväll, med bara lördag och söndag som varsel. Like, I don't need this shit right now. Like, this shit is in actual fact diametrically opposed to the shit I actually need.

Puuuuuuh. Men sen, sen fick jag en insikt: Gå in på Facebook. Läs alla gratulationer. Feel the love.

Vilket ledde till tacksamhet, ödmjukhet inför livets stora mysterium och en riktigt lyckad, själavårdande keikka.

Därmed vill jag säga: tack, alla ni fina fina människor som jag har den stora lyckan och äran att kalla mina vänner och familj. Utan er vore livet ingenting.