vårtecken

Det här vårljuset är det bästa, det BÄSTA I tell you.

Inte att undra på att man plötsligt har lite - pikilite - energi till övers, och börjar överväga att påbörja alla möjliga projekt. Det säger sig självt att steget från "överväga" till handling är ett jättekliv, men jag myser inombords åt det blotta faktum att hjärnan ens orkar fundera på den nivån. Det känns som att vakna till liv, lite.

Jag plockade faktiskt ner vår sorgliga ursäkt till dörrkrans (den första krans jag någonsin har bundit, och resultatet är därefter) för att bättra på den en aning. Handling, ha! Men där ligger den på matbordet, samma bord som upptas av datorn och kalendern. Nu är det bara så att datorn vinner uppmärksamhetstävlingen varje gång, för mina deadlines sköter inte sig själva. Gu så skönt de sku vara, nu fick jag något drömmande i blicken.

Bekännelse från en wannabe kulinarist

No e de kukku med mig och matlagning.

Jag gav ett nyårslöfte om att pröva nya saker på matfronten, men det går lite sådär med den saken. Till mars bestämde jag att födismånaden ska gå ut på god, nyttig, lite lyxig mat så ofta det går, och det går lite sådär med den saken också. Hittills har det goda, nyttiga och lyxiga mest gått ut på lax. Förra veckan blev det lax tre dagar i rad, helt utan planering och av helt random orsaker. Den här veckan är på god väg, det har blivit lax i två dagar och det finns ett paket med kallrökt lax i kylen som måste ätas upp, för det har redan varit en gång i frysen.

Magiska mars

Eftersom det är mars månad på gång, månaden då jag fyller 35 år, så har jag förklarat mars till födelsedagsmånad.

I tisdags firade jag genom att gå in på Akademen och köpa hjärngodis (en Marian Keyes och en Iain Banks, irländsk chicklit och engelsk space opera. Löööv.).

Igår firade jag genom att ta ledigt. Ledig onsdag, det är bara så bra att det borde vara obligatoriskt. Ledig onsdag och tupplur efter maten, people. Skulle jag någonsin välja att röra vid politik med något annat än en fem meter lång pinne är det dessa två frågor jag skulle vilja driva igenom.

Vad gör jag när jag har hela förmiddagen och halva dagen för mig själv? Jag blir jag igen. Jag läser bok, tittar på gamla musikaler och äter godis. Kyllä. Jag svär att jag blir tio år yngre när jag får sitta och äta frukost med en bok. Så jag läste på mitt hjärngodis och sen tittade jag på An American in Paris medan jag letade fram en massa fakta om filmens musik, skriven av George Gershwin, på paddan. Sen... höm. Sen for det lite fel på ledighetsfronten, jag använde en timme på att sortera och kopiera kvitton för skattedeklarationen. Oj då.

För att den här missen inte ska upprepas nästa onsdag, då jag ämnar ta ledigt igen, har jag bokat frissa till denna farliga tidpunkt då det tydligen är frestande att göra något produktivt.

Hoppas ni också har en trevlig mars månad. Njut av ljuset!

Den vuxna kvinnans glädje

Tack för idag. De tre orden tänker och skriver jag verkligen från hjärtat denna söndag kväll.

Det är så skönt när stressen släpper att man nästan förlåter sig själv för att ha skapat en sån stress åt sig själv in dö först pleis. Men man ska inte glömma allt för fort. Somliga klarar säkert av att stressa på det där viset vecka ut och vecka in, men inte jag. Att förbereda slutklämmen på studierna samtidigt som man jobbar för att klara ekonomin och samtidigt sköter den dagliga familjeruljansen betyder att katastrofmarginalerna är mikroskopiska. Balans är a och o. Got it? Jeessör.

Några exempel på förträffliga balansåterställande aktiviteter (a.k.a. vad vi har gjort idag)

• Att sova. Länge.
• Att vinka hejdå åt barnet som sticker iväg på omahauska med barnvakterna, och parkera sig i soffan i några timmar.
• Att gå ut på promenad och bestiga något berg eller liknande, och ta in utsikten.
• Att komma hem till doften av mat och ett dukat bord.
• Att lägga ett glatt barn tidigt och åter parkera sig i soffan med film och godis.

Allt detta plus det sköna faktum att sångkeikkan igår var en succé gör att jag känner mig som en ny kvinna. Åh, vad Herman Lindqvist talar bra, han var helt suverän. Och milda makter vilket spännande liv han har haft. Jag lyckades hålla mig från att be om en autograf, men kunde såklart inte motstå en selfie med honom före vi tackade för oss och gick hem. Lyckades dock slarva bort menykortet där våra namn stod det ena ovanför det andra.

Medverkande:

(Professor så och så)

Herman Lindqvist, hedersgäst.

Heidi Gräsbeck, sopran.

(Instrumentalister, kvartettsångare and so forth)

Fniss. Oh, grow up, woman. Fniss.

Adjö

Ajöss, superjobbiga vecka som ännu inte ens är helt slut. Ajöss, sömnlösa nätter (va e juttun med att ta två Valeriana och ändå vara klarvaken till ca klockan fyra?). I mean it, adjö. Jag har blivit påmind om vad som händer när Stressen tar över: Jag blir en superkvinna, en mycket trött och lättretad och ledsen och lite virrig superkvinna. ADJÖ superkvinna, du bor inte här längre.