Det är så skönt när stressen släpper att man nästan förlåter sig själv för att ha skapat en sån stress åt sig själv in dö först pleis. Men man ska inte glömma allt för fort. Somliga klarar säkert av att stressa på det där viset vecka ut och vecka in, men inte jag. Att förbereda slutklämmen på studierna samtidigt som man jobbar för att klara ekonomin och samtidigt sköter den dagliga familjeruljansen betyder att katastrofmarginalerna är mikroskopiska. Balans är a och o. Got it? Jeessör.
Några exempel på förträffliga balansåterställande aktiviteter (a.k.a. vad vi har gjort idag)
- Att sova. Länge.
- Att vinka hejdå åt barnet som sticker iväg på omahauska med barnvakterna, och parkera sig i soffan i några timmar.
- Att gå ut på promenad och bestiga något berg eller liknande, och ta in utsikten.
- Att komma hem till doften av mat och ett dukat bord.
- Att lägga ett glatt barn tidigt och åter parkera sig i soffan med film och godis.
Allt detta plus det sköna faktum att sångkeikkan igår var en succé gör att jag känner mig som en ny kvinna. Åh, vad Herman Lindqvist talar bra, han var helt suverän. Och milda makter vilket spännande liv han har haft. Jag lyckades hålla mig från att be om en autograf, men kunde såklart inte motstå en selfie med honom före vi tackade för oss och gick hem. Lyckades dock slarva bort menykortet där våra namn stod det ena ovanför det andra.
Medverkande:
(Professor så och så)
Herman Lindqvist, hedersgäst.
Heidi Gräsbeck, sopran.
(Instrumentalister, kvartettsångare and so forth)
Fniss. Oh, grow up, woman. Fniss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar