Torglivet

Ingen tokig plats att hålla tillfälligt kontor, det här. Åbo i mitt hjärta! 

Sega prinsessan

Seghetens tunga bojor har verkligen rasslat fast runt mina lemmar idag. Du milde, så kroppen är tung. Aldrig har jag kommit så nära totalvägran som imorse då klockan blev stigupp. Jajamen, idag betalar vi för de senaste dagarnas "få det att lossa"-iver. Men det är okej, det var det minsann värt.

Vi hade faktiskt trevligt middagssällskap igår, Houtskärköpmannens äldsta dotter med pojkvän. Mina ögon lyste upp när jag hörde att han är i byggbranschen. Altanbygge nästa vår, it's a fact! Och hon är en verklig barnviskare. Julia, som annars brukar vara ganska blyg särskilt i början av en ny bekanskap, var såld på fem sekunder. Inte konstigt att Emelie jobbar med barn, det är så hennes grej. Anyhoo, tiden flög och Julias läggdags kom och gick och vi snackade och förbättrade världen och hade urtrevligt. Åh, vad sånt här behövs ibland! När gästerna hade gått hem var det dags för mysdisk, känner någon igen sig? Nähe, ni har alla diskmaskin? Nå att mysdiska går ut på att man sätter på mysmusik, plockar all disk prydligt vid diskhon, tar eventuellt förkläde på, tappar vatten med diskmedel i diskhon så där som på mommos tid, och så diskar den ena och den andra torkar eller lägger upp i torkskåpet. Man kan också småpussas lite mellan varven, om man vill.

Nå e vi gulliga eller e vi nä? Jaja, ibland orkar man mysa och vara gullig och det är jätteskönt. Andra dagar är man seg och trött och vill helst av allt dra täcket över huvudet. Hurudan dag har ni idag?

Majflickan

Ja, det har sannerligen lossat på många fronter. En av dem är att Lumian och datorn äntligen talar samma språk. Sisådär en månad tog det. Igår satte jag mig i soffan och bestämde att nu fixar jag det här. Tröskeln har varit hög, förstår ni. Jag + teknik = långt ifrån sant. Vi snackar ljusår här. Fast sedan det fleraveckorshelvete som jag numera kallar för Finalehärvan (vilken jag eventuellt nystar upp i ett kommande blogginlägg) så har jag faktiskt tagit mig själv i nackskinnet och skärpt mig lite. Och ser man på: en enda gång behövde jag fråga hemmagurun Johan en sak, och det var dessutom bara en pyttesak. Så tekniken, du och jag har nog en chans ännu.

Vilket tar oss till saken: Det är ingalunda så att jag har varit så upptagen med flyttlådor/skoluppgifter/tenter/jobb/allsköns tjosan att jag inte har hunnit fota med den nyförvärvade Lumian. Här följer bevis:

Första Houtskärhelgen i år. Traktorn kom jättenära!

Morsdagspresenten från dagis: ett armband av träpärlor i alla möjliga färger som Julia själv hade valt. Modershjärtat klappade ömt och glatt.

Hur gör man tummen upp nu igen?

Vitsippor!

Dagis hade andakt och vårfest i skogskyrkan bakom Honkapirtti. Vi var totalt oförberedda men fick sitta med Bitte, William och twinsen på deras filt. Kolla vilka fina bilder hon har lagt upp!

Mums, farsan.

Ska jag ha den här på hjässan? Okej, men jag ska undersöka den först.

Saker som får vänta, och sakerna som inte kan vänta

Det har "låsat" (lossat) nu! Närmare bestämt igår lördag. Vi hade äntligen en helt ledig dag hemma och var inte dödströtta (bara ganska trötta). Ergo, vi fick en mmmassa gjort. Alltså puust. Jag höll på att få fnatt på att inget händer.

Det är inte så att det är färdigt nu (hahaha, nej då. Kanske 2017), men jag behöver inte längre flytta på två-tre lådor för att komma åt min klädgarderob, och häcken ser inte längre ut som Amazonasskogarna, och den fina sopvagnen som jag köpte för två veckor sedan står inte längre i tamburen och skräpar utan är i användning. Till exempel.

Det är lustigt hur man tänker att "nå, nu har vi fått flytten överstökad, nu är det värsta bakom oss". Önsketänkande, säger jag. Det värsta är att leva i ett hem där det bara väller fram saker ur pafflåda efter pafflåda, och man vet inte vart man ska sätta dem för allt är upp och ner och inget har hittat sin plats ännu. Somliga lyckostar kan bara smälla in allt stuff bakom skåpdörrar och ner i byrålådor så att stuffet blir osynligt, men för mig funkar det inte så. För mig uppstår hemkänslan och trivseln då varje sak har hittat sin plats. Suck, fatta vilket handikapp, egentligen.

Nu skulle vi redan kunna hänga upp lite gardiner och sätta upp lite tavlor, men det. Får. Vänta. Jag vill inte, inte ännu. Min hjärna är så fokuserad på att skapa ordning att den fnyser åt mig varje gång jag tänker på "pynt". Hehe, fine.

Gården

Igår hände det: jag lät Julia vara kvar med sin nya grannkompis i sandlådan medan jag gick in och laga kvällsgröt, och efter en liten stund bestämde hon helt själv att det var dags och komma hem. Så där som man fantiserar att barnen ska göra sen när de är typ fem. Åh vad jag älskar vår lilla trygga innergård där det alltid finns andra barn och leker!

Morsdagshelgen

Glad Kristi flygare, allesamman. Vi är i Houtskär och tar lite paus från vardagsrumban. Hittills har vi hunnit med bastubad två kvällar i rad (bastu av den riktiga sorten, med vedspis och tre meter till vattnet), några promenader, sandkaksbak i sandlådan, plask vid vattenbrynet utan vattentäta kläder (man packar så smart klockan sju på morgonen, ni vet), hamburgare i en nästan öde gästhamn, pusselläggande på Hälsogården, där Julias farmor jobbar, vårstädning ute på holmen och en hel del slöande. Jag har skött en ganska stor del av slöandet, duktiga jag. Imorgon firar vi morsdag, en dag för tidigt för att vi åker hem på söndag, och jag har lagt in en beställning på gräddtårta med tjinuski och solsken. Glad morsdag, alla morsor!

Det sköna livet

Ja, alltså det sköna livet är ju tillbaka. Se föregående inlägg. Det är inte så att jag skulle ha full koll eller allt i balans just nu, men det är inte det det handlar om längre. Jag nöjer mig med att faktiskt hinna pynja på alla femtioelva saker som ska pynjas på, en i sänder och lite åt gången. Jag nöjer mig med små lediga stunder med tekopp och dator. Cykelturer i vårluft. Hemmastunder med de mina, sådana där viktiga stunder med närvaro, både i det sköna och det lite jobbiga. Jämn vardag, ni vet.

Bye bye

Mina damer och herrar: tunneln är slut nu. Flyttunneln, orkamedallttunneln. Det kommer säkert nya tunnlar i framtiden, men just nu bryr jag mig inte om dem. Skumpa har korkats på Vårdberget, glada visor sjungits med kära vänner, smaskig traktering avnjutits i gemytlig stämning ond så vaitär ond så vaitär.

Nu grejar vi här hemma en tid framåt. Men träffar också vänner och har ett liv, liksom. Har jag bestämt.