När prinsessan inte får sin skönhetslur...

Aaargh, neejj. Det jag har gått och fruktat har hänt. Någon har hittat till "mitt" tupplursrum på konservatoriet, och nu har denna någon och jag krockat i våra tupplurstider. Jag känner mig helt tafatt och hjälplös i mitt tupplursblåsta tillstånd, jag försöker komma på hur jag ska bära mig åt men hjärnan vägrar samarbeta. Finns det någon etikett för användning av tupplursrum? Är det okej att bara knacka på och väcka typen, fråga hur länge han tänker sova och stänga dörren igen? Om ni frågar mig så är svaret ett klart nej, följt av ett daa-a och himlande med ögonen. Måste jag nu liksom presentera mig för den här helt okände duden och komma överens om ett tupplursschema? Orka, på riktigt. Plus att jag blir helt torr i munnen av blotta tanken. Men det här är ju urskumt! Det finns bara en förklaring: Det är tydligen så att jag inte upplever tupplurandet som socialt accepterat av min omgivning. Fel land. Här måste man tupplura i smyg. Åh nej, nej, nej. Något måsteborde göras. Är jag den som orkar göra det? GE MIG MITT TUPPLURSRUM TILLBAKA SÅ FÅR NI VETA!