Har just haft en lång och upplyftande pratstund med en av J:s fastrar som är här i Houtskär med sin trumpetspelande son. Sonen deltar nämligen i folkhögskolans Big Band-läger som gick av stapeln idag. Denna faster och jag kommer väldigt bra överens och även om jag nuförtiden inte tänker på det särskilt ofta så är det faktiskt så att jag har träffat henne långt före jag träffade J, i och med att hon och mina föräldrar umgicks en hel del under studietiden och i viss mån även senare. Samma gäller J:s farbror, honom har jag träffat ännu mer i barndomen i och med att vi en tid bodde på samma ort och mina föräldrar hade en liten översättarfirma som anlitade hans tjänster ibland. Att det fanns en bror till som hade en son i min ålder hade jag ingen aning om. Så flyttade vi till Spanien, jag gick ut högstadiet och gymnasiet och började studera, livet såg ut att gå i en riktning... och sen fick jag ingivelsen att tillbringa ett mellanår i Finland, tänkte först bo i Helsingfors men valde slutligen Åbo, och så gick jag med i Florakören som var den enda kör i Åbo och egentligen hela Finland som jag visste något om, därför att mamma och pappa hade berättat en massa historier från tiden i Flora resp. Brahe Djäknar (vi hade till och med använt en del av körernas stamrepertoar i familjekvartetten, en HELT annan historia för en annan dag)... and the rest is history.
Jag förstår bra att vissa människor talar om ödet som något förutbestämt. Det ligger i människans natur att hela tiden försöka få ordning på kaoset omkring oss, och när man blickar tillbaka är det inte konstigt att man börjar se mönster och dolda krafter i helt slumpmässiga händelser. Jag tror dock inte på något förutbestämt öde, jag nöjer mig med att förundras och konstatera att "tänk att det faktiskt gick som det gick". För nog är det ju lite lustigt att det gick så här. Att jag och den okände sonen fattade tycke för varandra och nu startar en helt ny generation tillsammans. Det är ju nästintill omöjligt att föreställa sig hur livet skulle se ut om jag INTE hade kommit till Finland. Det är knappast någon poäng med det heller, egentligen.
Metafysiska funderingar idag, minsann. Men det är så roligt ibland att dagdrömma till ingen synlig nytta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar