Livets små guldkorn

Om jag håller på att lära mig något, så är det att man ska ta vara på de små njutningarna.

En kopp gott te som man får dricka så som te ska drickas, varmt. Här snackar vi lyx i högsta potens. Någon som känner igen sig, måhända? Det händer kanske en gång per hundra att jag hinner dricka morgonkoppen, eller vilken kopp som helst för den delen, före teet har kallnat. Så nu har jag lärt mig att njuta, förstår ni njuuuta, av varje klunk härligt varmt te. Mmm.

Och hej, att skriva ett blogginlägg och få det upp på bloggen! En lite otippad njutning idag, faktiskt.

Förklaringen till detta sakernas tillstånd är enkel: All tid är på kort, förutom tid då jag sitter och ammar. Fördelen är att jag hinner kolla fejan, vädret och Pinterest på telefonen flera gånger per dag. Och ibland är den största njutningen faktiskt att bara sitta där och titta på honom, känna hans lugna andetag och smeka hans mjuka hjässa.

Livet: inget Strömsö

Fem månader och sju dagar sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Då var det ännu vinter och mörkt, jag var höggravid och katastrofalt utmattad. Nu är det sommar, barnet har fötts och mår bra, och jag börjar så småningom bli mig själv igen.

Fast... mig själv?

Jag stirrar på de orden och vet inte riktigt hur jag ska fortsätta.

Hur påverkas man av en kris? Eller rättare sagt, av en rad kriser? Blir man starkare och klokare, eller blir man (alltså fy farao vad jag är rädd att bli det) bitter? Är det ett val man gör, eller är det bara turen (eller generna) som bestämmer?

Kris är bara ett annat ord för förändring. Men liksom, det finns förändring och förändring. Det som har pågått på sistone är, handen på hjärtat och utan ett uns av överdrift, det svåraste jag någonsin har varit med om. Någonsin. Det har inte varit bara en sak, det har varit många, den ena efter den andra, utan möjlighet att pusta ut och samla sig. Och det är inte över.

Sedan en pikiliten tid tillbaka har det börjat kännas nästan okej igen. Och här om dagen var det någonting i mig som sade "Nu prinsessan. Dags att acceptera faktum: Livet är mycket hårdare än du trodde. Det delas inte ut några medaljer eller rosor för varje kris som du axlar. Så sluta vänta på det. Ta istället vara på de fina stunderna när de kommer, och känn dig inte sämre för att du inte alltid orkar vara lika glad och munter."

Om inte annat så vet jag nu åtminstone hur en livskris kan se ut.

Och medan det nu är kris på gång så går livet faktist vidare också, och innehåller helt vanliga, icke-krisiga saker. De flesta dagar är faktiskt helt bra dagar.

Och, från att inte ens ha kunnat tänka tanken om att öppna bloggen, vilket ännu var fallet för inte så länge sen, så har jag nu kommit så långt att jag har skrivit ett helt inlägg. Jag - krisen: 1 - 0.

Sömnen (bristvaran)

Jag har levt ett lyxliv och inte vetat om det. Saakeli, så jag har haft det bra. Nu först vet jag hur bra jag har haft det. Jag förstår inte hur människor som lider av sömnbrist hela tiden kan fungera över huvudtaget. Jag har inte sovit ordentligt sedan november. Jag är TOTALT ur spel.

Tanken att dessa nätter av bråkande höfter, bråkande gravidmage och bråkande ben ännu ska pågå i knappa två månader gör mig illamående. Tanken att det därefter kommer att dröja ännu åtskilliga månader förrän nattamningarna slutar och en eventuell sömnskolning kan börja...

(Om jag hade sovit ens en halv natt under den senaste veckan, eller ens en handfull sådana nätter på rad under de senaste tre månaderna, skulle jag antagligen hitta på någon käck comic relief här.)

Saker som kombinationen sömnbrist - gravidhormoner gör åt en, åtminstone i mitt fall:

- Humorn lyser med sin frånvaro.

- All initiativförmåga försvinner. Det kommer flummiga, flyktiga tankar om saker som borde göras, men de är bara som en hastigt förbiblänkande fiskfena nere i det djupa mörkret.

- Att klara sig genom en helt normal dag blir ett projekt som kräver allt jag har och lite till, så energireserverna krymper i dubbelt tempo varje dag.

- Att ta hand om mig själv och göra sådana saker som är bra för sömnen blir ibland ren och skär teori jämfört med verkligheten, som handlar om överlevnad.


Trots detta miserabla tillstånd har min utmattade, utsugna hjärna lyckats utforma en plan, en enda, till mammaledigheten som börjar om tre veckor:

Jag ska sova tupplur fem gånger om dagen. För på dagen tycks alla dessa besvär vara mycket mindre. Så på nätterna kan jag väl sitta med läslampan på, eller streama TV-serier, eller blogga om livet som nattugla. Det kvittar. Bara jag får sova resten av tiden.

Utrum och neutrum, genus och numerus, deklination och jag vet inte vad

Okej, jag har typ femton sekunder på mig att blogga om följande:

Jag ska dra en kurs i svenska i Helsingfors imorgon och de fyra efterföljande fredagarna efter det.

Jag ska hålla kurs i svenska. Alltså jag. Helt noll utbildning på det här området, kan jag berätta för er. Läste vetenskapliga ämnen från och med trean i gymnasiet, sedan juridik, och långt därefter har jag också studerat musik. Men språk, grammatik???

Aj du milde vad jag har fått plugga. Och stressa, med det här sjukstugeeländet vecka ut och vecka in.

Tja, vad gör inte en jäktad, trött, gravid, snart medelålders småbarnsmamma mitt i de värsta rusningsåren för att kunna lägga ÄNNU EN ny sak till sitt redan brokiga CV?

Bara i huvudet

Jag bloggar hela tiden i huvudet, ska ni veta. Men inte i verkligheten. Jag hinner helt enkelt inte. Vi är sjuka om vartann, jag är gravid i sjunde månaden, stor som en flodhäst och trött, trött, trött hela tiden. Hinner med nöd och näppe sköta jobbet, ni vet, det där som betalar räkningarna, de stunder som jag

A) är frisk och orkar jobba, samt
B) har frid att jobba, dvs. inte är hemma med sjukt barn.

Men jag är vid liv. Och bebben kommer snart, och mammaledigheten kommer riktigt snart, om en månad.

En mjuk liten kind

Barnfritt är nog så himla skönt ibland. Men ack vad skönt det var att få en liten arm om halsen i sängen i morse, klockan tio över sju. En mjuk liten kind kantad av tovigt hår, varma små andetag och känslan att om jag nu lever i stunden så varar den här gyllene stunden för evigt. Den här otroliga, himmelska stunden i livet då vi, mamma och pappa, är det bästa vårt barn vet. I ett annat liv, någon gång i framtiden, kommer jag att längta tillbaka till just den här stunden, och jag kommer inte att komma ihåg ett dugg av allt det som var jobbigt eller rent av jättetungt ibland. Jag kommer bara att vilja dyka in under ett mjukt täcke och hålla om min lilla älskling igen. Tror jag i alla fall. Är det så det går? Jag hoppas nästan det, även om det kommer att göra ont ibland.

Att leva i ögonblicket: deal

Ibland lyckas man vara smart, riktigt smart, och göra något lyckat.

I förra veckan, efter många, långa, kämpiga veckor med flunsor och stress, frågade jag svärdjuren om de kunde tänka sig att ta Julia över helgen från och med torsdag eftermiddag. Och nu känns det som om jag vill ge inte bara dem, utan också mig själv från förra veckan en kram och säga: Tack!

Igår kväll var vi på musikalen The Last 5 Years av Jason Robert Brown, som går på Åbo Svenska Teater. Rekommenderas! Ikväll ska vi till Logomo och se Kullervo ledd av Leif Segerstam, mitt första konsertbesök på Logomo. Och sen... tomt.

Tack.

Och hördu Heidi: du har ganska mycket som snurrar på i hjärnan som du skulle vilja få gjort. Lova mig att du tar det lugnt, okej?

Okej.