Det prutthurtiga inlägget (hahaa, fooled ya)

Okej peepsons, som alla bebisföräldrar dras jag med sömnbrist men nu börjar den faktiskt bli akut. I och för sig är min toleransgräns för sömnbrist exceptionellt låg, typ i klass "klarar sig inte utan sina åtta timmar". Borde göra något åt det. Kanske börja dricka kaffe igen? Eller väntas nu, kaffe är ju dåligt för sömnen. Doing. Hallååå? Vem är lite trött i skallen?

Den senaste veckan har det inte riktigt fungerat varken med öronproppar eller utan, sovandet alltså. Jag skyller på en statisk livsstil och för mycket socker. Låter detta bekant? Kanske något jag har sysslat med på heltid under de senaste månaderna? Check. Det känns onekligen lite lame att befinna sig på bristningsgränsen efter bara en vecka av högst någon timmes sömn per natt. Jag har på känn att många mammor och pappor bara skulle skratta nedlåtande och säga "I wish!"

Tur att har jag packat ner martyrkåpan (av någon anledning är det en kåpa, fråga int för jag vet int) för länge sedan, har med andra ord inget som helst behov av att verka piggare eller mer intresserad än jag i själva verket är just nu. Som tur verkar svärmor och svärfar förstå när jag bara nickar lite trött och svarar med ett urvattnat "mmm" på allting. De verkar närmare bestämt inte bry sig så farligt om omgivningen bara de får ha sessan i famnen. Passar mig särdeles bra, skönt med lite avlösning. Snälla snälla, om jag får sova i natt lovar jag att sakna sessan varje minut jag inte har henne imorgon.

Hej från skärin

Vi har åkt ut till Houtskär för att tillbringa helgen med Julias farmor och farfar. Vi anlände i skymningen, det vill säga runt tre, och hittills har vi hunnit dricka glögg och sova eftermiddagstupplur. För en stund sedan satt J i vardagsrummet med sessan i famnen och nynnade Sankta Lucia. Nu är julstämningen nog inte långt borta.

Inte slutpynjat än, men nu har jag startat en spansk blogg också. Jag måste vara fullkomligt galen. Checking... jo, det är jag.

Pynjdax

Bestämde mig för att ge bloggen lite TLC i alla fall. Sessan sitter i famnen och suger förnöjt på händerna medan mamma pynjar.

De omtalade nya prioriteterna

Min blogg börjar bli lite svartsjuk på sessan, anar jag. Tough shit, bloggen. Här i huset går prioriteterna så här:

Prioritet nummer ett, två och tre: att ge sessan mat.
Nummer fyra: att sessan får den sömn hon behöver.
Nummer fem: att mamma får mat i sig.
Nummer sex: att mamma får den sömn hon behöver, eller åtminstone lite.
Nummer sju: att båda kommer ut i friska luften varje dag.
Nummer åtta: att mamma och pappa har lite egen tid då och då.

Jeep bloggen, sen kommer du. Som tröst kan jag berätta att du ingalunda är sist på listan. Så här ser det ut:

Nummer nio: BLOGGEN.
Nummer tio: att städa.
Nummer elva: att vattna växterna.
Nummer tolv: att diska.

en kanonhelg

Nu i helgen har det varit släktkalas och tjohejsan av alla de slag. Med facit i hand kan jag konstatera att vi har ett riktigt charmtroll till flicka. Förnöjt har hon suttit i en massa olika famnar och umgåtts åt höger och vänster, med vaken blick men samtidigt lugn och tålmodig, med en slags inre värdighet (fast det kan ju också hända att hon helt enkelt var lite dåsig. Här förbehåller sig mamma rätten att vara övertygad om dotterns medfödda förträfflighet – som mammor gör).

Nu är hon i alla fall doppad. Allt gick som smort och mamma och pappa var så stolta, så stolta. 

Kvällen före dopet hade vi kärt besök av gammelmormor, gammelmoster och en av mammas kusiner. Vi bjöd på enkel fredagsmat: köttfärslimpa med ugnsrotsaker och champinjonsås, mosters bärkräm och vispgrädde till efterrätt. Man blir onekligen lite varm inombords när mommo, som per definition alltid har lagat den godaste maten i världen, säger "Oj, vad det var god mat" två gånger under samma kväll.

Bara några timmar efter dopet bjöd våra vänner herrskapet V-W på självständighetsmiddag (med några dagars tjuvstart, obviously), och där hann sessan också umgås en stund vid bordet innan det blev läggdags uppe i farbror Kaitsus serietidningsbibliotek. Ingen paus i det sociala schemat alltså, men sånt är livet för prinsessor som vi. En rolig kväll blev det, vilket det brukar bli hos veteranvärdarna Terhi och Kaj.

Men inte nog med alla dessa begivenheter: följande dag, dvs. igår, åkte vi till morbror Sture som bor på Brändö i Helsingfors, och firade mormor Ann-Maris 90-årsdag (som egentligen är idag). Jätteroligt, och också här orkade sessan famnmingla en god stund. Jag måste bara påpeka att jag har en hel hop härliga släktingar och en kanonfin mormor. Nittio år fyllda, inga mediciner och helt klar i knoppen. Praktisk och bestämd, med klara åsikter. På tok för anspråkslös men med humor och som gärna berättar hur det var "förr i tiden". Lättfrusen av sig och lite döv, envisas med att inte använda hörapparat men är aldrig för fåfäng för att klä sig ordentligt varmt. "Tå hövå e pöllå får kroppen lid." Hon lider minsann inte, på sin höjd av ensamhet nu när moffa är borta och hon bor på åldringshem. Där är nästan ingen lika klar i huvudet som hon, fast många är yngre. Har hela tiden dåligt samvete över att jag inte ringer oftare. Men jag gör det ibland, och vi pratar långa stunder.

Sessan sover och är helt ovetande om att hon just har blivit inspekterad av gammelmormor och gammelmoster.

Det drar ihop sig

Tänk vad tiden går fort, i övermorgon har sessan sin första sociala tillställning med långklänning som dress code. Den dresskoden gäller förstås bara henne. Klänningen hon ska ha på sig är festlig men ganska opraktisk, den är så lång att det skulle räcka till en klänning till av tyget. Håret behöver hon inte bry sig om, i ett visst skede av tillställningen kommer man nämligen att sabotera hennes fjuniga frisyr genom att hälla vatten över hennes huvud. Lagom kul! Men hon kommer att vara eftermiddagens absoluta mittpunkt, allas ögonsten, the Belle of the ball. Bara att vänja sig, nena.