Köksbordsgraffiti

Bobborna har varit i farten här hos oss.Hur opassligt kom detta? Fråga inte, jag har inte energi att förklara just nu. Det får räcka med att säga att "opassligt" bara är förtecknet, naej, bara en liten flugskit som ska föreställa ett av förtecknen i partituren.

För man går ju och har en massa fina planer på vad man vill åstadkomma, och sen kommer det också nya överraskande planer som är resultatet av dålig grundplanering och som måste bearbetas, och under tiden är man hemma med ett sjukt barn, och sen blir man sjuk själv. Det vill säga, livet tittar på en med en ganska stor dos förakt, skakar på huvudet och fnyser "du trodde bara".

Fast jag tror att om man är lyhörd, och inte blir allt för sur och grinig på livet, så har hon en del visdom och klokhet att dela med sig. Det där som jag skrev i förra inlägget är nog något som livet länge har försökt banka in i huvudet på mig: man ska inte planera för mycket, men inte heller för litet.

Jag har liksom lite iakttagit mig själv i smyg på sistone, och funnit en hel del saker som jag kunde göra bättre. Men måste också komma ihåg det som står på vårt köksbord:

Det hela började med att Julia i misstag fick tag på en tusch. Sen skrev mamma det här, och nu har bordet blivit vår inofficiella gästbok.