Två...

Jag kör hårt med konceptet "Massa programpunkter för att få tiden att gå fortare". Så hårt att jag knappt hinner skriva blogg, vilket ju är lite synd, men åhå. Jag hatar hur det låter att säga det här, men det hjälps inte: jag räknar dagarna tills pappan till mitt, vårt, barn kommer hem.

Hmh, jag har aldrig riktigt varit typen som räknar dagarna tills någon kommer.

Vi har nog klarat oss fint. Det har bara varit så himla tungt. Att vara den enda som barnet har att ty sig till här hemma, att vara den enda som ser till att det kommer mat, att vara den enda som klär på och klär av och byter blöja och läser bok på pottan och leker och kramar och säger "lampa" när hon pekar på lampan. Alla dessa vanliga men heliga saker som jag kommer att sakna sen när hon flyttar hemifrån, alla dem har jag just nu lite svårt att njuta av. Ibland har jag hållit på att bli tokig av bristen på normal dialog och kommunikation på vuxennivå.

Två dagar. Sen behöver jag inte räkna mer på ett tag.