Mamma

Efter att ha varit på dagis för första gången i över fyra timmar utan mamma eller pappa kommer dottern hem och har en massa att berätta. Vi leker på golvet, läser bok, leker med bollen, pekar på lampan och kramas mellan varven. Sen går vi till köket och jag sätter henne i matstolen. Ger henne en tomatklyfta medan jag värmer maten och fixar mjölken. Hon är vrålhungrig men orkar vänta ganska tålmodigt medan jag mäter upp fem vitamindroppar på skeden, och så tar hon skeden i munnen, och så är det äntligen dags för mat. In skyfflar jag sked efter sked med varm härlig mat. Lunchen på dagis gick inte så bra, hon åt nästan inget och nu är hon hungrig som en varg.

Allt går fint, men sedan påpekar jag att fingrarna inte ska stoppas i munnen medan man äter, och då brister det. Alla dagens spänningar och intryck väller upp i henne och hon stortjuter, gråter ur sitt lilla hjärtas djup. Jag sitter och väntar ut den första flodvågen, och så när hon lugnat ner sig lite hjälper jag henne sätta ord på känslorna: "vilken lång dag du har haft, du har varit hela dagen på dagis. Först med pappa, och sen med tant Lisa och de andra barnen, ni har lekt tillsammans och så har ni sovit, och sen kom pappa och så efter en stund kom ni hem till mamma..." och i den stunden vänder hon sitt rödgråtna ansikte mot mig, snörvlar till och bekräftar det där sista och viktigaste: "mamma". Och jag förstår. Jag fattar precis vad hon menar: hon har haft ledsamt efter mamma, mamma var inte där idag.

Detta var en obeskrivligt stor liten stund med mitt barn.