frågan

Mammaledigheten börjar på fredag om en vecka. Jag har undrat och dryftat hur en vardag utan jobb, studier och trettioelva olika musikprojekt ska kännas. Sen när den första bebisyran har lagt sig lite, menar jag. Ni tycker att jag överdramatiserar nu, eller hur? Er åsikt noteras i protokollet. Antagligen har ni rätt också. Men läs vidare: under hela mitt medvetna liv har vardagen innehållit en massa program, som den gör för de flesta människor. Livet har varit ett schema. På schemat har det funnits skola eller jobb (ofta både och), plus en massa annat: balettlektioner, ridlektioner, kör, tennislektioner, kör, kvartett, kör, sånglektioner, kör, kör, kvartett, kvartett och mera kör. Hoppsan, glömde lägga till "socialt liv". Det har jag också hunnit med. Hej, jag är tacksam och glad för alla dessa chanser jag har haft att lära mig nya saker och uttrycka mig själv på olika sätt, och jag har för det mesta tagit emot dem med öppna armar. Dock har jag också närmat mig utbrändhetens avgrund några gånger, och det har varit oerhört värdefullt som livserfarenhet. Men som sagt, livet har varit ett schema, det har haft en struktur och det är det jag vill komma fram till. Innehållet kan ha varierat men strukturen har varit den samma, alltid. Det har känts tryggt så.

Den enda gången denna struktur har försvunnit var året jag tillbringade i Finland 2001–2002. Det året hände en massa saker, jag hittade bl.a. en ny identitet, träffade Johan och blev kär och fick en massa nya vänner. Men mina dagar var i regel ganska lösa och tomma på fast program. Och jag höll på att bli tokig. 

Den fullt allvarliga frågan lyder alltså: kommer jag att fixa det här utan att bli tokig?