rosor på bordet

Nähe, det blir tydligen inget av att jobba förrän jag har fått skriva blogg.

Hej, kära blogg, och förlåt att jag har ignorerat dig flera dagar i sträck. Det har varit en hel del på g, du förstår säkert. Jag tänker nog på dig hela tiden och har kraftig bloggabstinens då och då - när något intressant händer är min första reaktion att börja formulera ett blogginlägg i huvudet. Jag anar att många känner igen sig.

När jag tittar åt vänster fastnar min blick på fyra rosor: en blodröd, en rosa, en vitrosa och en lilaskiftande gammelrosa. Den sistnämnda doftar underbart, änglar och regnbåge och marsipan, och är förtrollande vacker. Den fick jag av en äldre dam som kom till min "loge" (ett hörn i matsalen intill festsalen) efter konserten och tackade så innerligt och önskade mig lycka till med kursexamen. I lyckoruset efter konserten fick jag ett helt lass med rosor och två härligt färgstarka gerberor men det var denna lilaskiftande ros som jag riktigt öppnade ögonen för, den var så vacker.

Det känns helt overkligt att jag höll min första solokonsert igår. Igår morse kändes det ännu mer overkligt att tänka att jag om några timmar ska stå där inför publik och sjunga. Händerna var faktiskt lite svettiga på morgonkvisten, magen lite spänd. Så här nervös har jag inte varit på länge, länge. Det hjälpte lite att konstatera att "sidu, jag kan fortfarande bli nervös, va kul!", men bara lite. Efter konserten berättade mamma i telefon att jag faktiskt en gång har stått i ett badrum före familjekvartettens första eller andra uppträdande, anno 96 eller 97, och sagt att det inte går, jag klarar det inte. Detta minne har jag HELT förträngt. Det finns inte, eller jag når det åtminstone inte. Hur som helst, min konsertväxel slog i exakt två timmar före konserten och jag blev två saker samtidigt: lugn och laddad. Heja konsertväxeln, I owe you one!

Efter det gick allt som en dans. Oj, vad glad jag är att jag gjorde det här!