Min fammo är bäst på allt. Hon är speciellt bäst på att ringa precis på minuten då när det är olämpligast. Hon verkar ha ett sjätte sinne som är tuned in på dessa stunder och då slår hon numret.
Ibland är det ingen fara, man sitter typ och äter eller ska just ut genom dörren eller sover siesta eller lagar tre rätters middag med förkläde på (förkläde på = allvar på gång).
Men imorse var det nog rena rama katastrofen. Jag sitter där med min tékopp och stålsätter mig för dagens mödor eftersom jag känner mig allmänt usel av en rad olika orsaker. Nr 1: sömnlös natt. Nr 2: totalt helusel konsertövning igår vilket ledde till sömnlös natt (sluta peppa mig, jag vet att jag sjunger vackert; igår var en dålig dag, jag har sådana dagar jag också). Nr 3: jobbstress, what else? Shall I go on?
Detta kunde ju inte fammo veta. Så jag anar att hon blev en aning paff när jag inte ville gå till Turun Sanomat med ett foto och be att de gör en juttu om mig och min stora konsert. Hur jag lyckades övertyga henne att släppa saken minns jag inte längre, jag vet bara att jag lyckades hålla gråten borta tills samtalet var över. Alltså SUCK. Snacka om att mena väl och åstadkomma det motsatta.
Nobody panic. Samma har hänt förut och jag kan det här nu: lugna tag och mycket vila, inte stressa ihjäl sig för att klara allt på samma gång. Det här ska vara roligt, ju.
Skönt. Jag märker genast när jag har bytt till en lägre växel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar