Nu har vi varit på "dopp" (dop). Helt trevligt att vara med om det och sen få dopkaffe ute i det fria. Vårt fadderbarn tyckte också att det gick "helt okej". Vi var ganska många faddrar, tre för ena pojken och fyra för den andra. Det var helt skönt att vara så många för när det var dags att gå fram till altaret, hålla handen över fadderbarnet och läsa trosbekännelsen så märkte jag att det gick lite knaggligt. Brist på övning, förstår ni. Går inte i kyrkan, är inte religiöst lagd. Formellt kristen (döpt och konfirmerad), materiellt not so much. "Myglar" så mycket att jag sjunger med i psalmerna om det av någon anledning blir kyrkobesök, men bönerna brukar jag inte säga. Fånigt egentligen, men det är nu min grej att göra så. Samtidigt brukar jag tycka om stämningen i kyrkan, stillnandet och lyssnandet, doften av träbänkar, traditionerna, den kulturella sidan av det hela. Den underliggande gemenskapen, flockkänslan. Kontinuiteten, det bekanta. Sånt.
Plus att kyrkor brukar vara så vackra :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar