Halleluja, det semi-normala livet är tillbaka. Jag fattar inte riktigt. Är det så här lätt att leva, får man faktiskt ha det så här skönt? Jag vill inte riktigt tro att det är okej det här, att ha tid för alla mina måsten utan värre stress. Men vad sjutton är det för fel på mig som alltid ska hålla på och tänja marginalerna till det yttersta? Svar: Live and learn. Fail. Try again. Fail. Try harder.
Men hallå, det var inte det jag skulle skriva om.
Hos oss pågår en mindre revolution: dottern (2 år) har börjat prata, alltså på riktigt prata, i hela meningar. Med subjekt och verb och adjektiv och finesser. Det här känns ju ofantligt stort! Och samtidigt vidunderligt, lite som trollkonst. För nu handlar det inte längre om att kunna producera ord som en papegoja, nu handlar det om något helt annat. Det handlar om att bygga ihop helt egna meningar, små ordföljder med vilka hon definierar sin omvärld. Tar kontroll. Bläddrar i böcker, "läser" själv och berättar vad som händer. Kan uttrycka sin vilja, sina tankar. I stand in awe.
Edit: just nu är det Mårran som dominerar allt. "Måjja inte komme, nej!" "No vene Måjja." "Vete, Måjja, Måjja bott!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar