Det här med att upprätthålla konditionen när man dras med dagisbobbor och hosta och slitenhet, det är ingen piece of kaka, icke. Man hinner vara frisk en-två veckor, just så att tanken på fysisk ansträngning börjar kännas lockande igen, och så pang. Ont i halsen och känslan av att "inte nu igen". Tröskeln blir bara högre och högre, man börjar skylla på att "jag blir ju ändå sjuk snart, det lönar sig inte att börja svettas".
Så igår kväll knäppte jag händerna före jag gick och lade mig och sade åt mig själv: "jag lovar att jag imorgon ska stiga upp klockan sex och göra fem solhälsningar och två asanor, och sedan äta frukost".
Är man så samvetsgrann som jag är så är det här faktiskt det enda knepet som verkligen funkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar